Svenskauppgift, skickade in den i fredags så jag tänkte att ni lika gärna kunde få läsa den om ni vill =)

Flickan med de höga, svarta pumpsen hade precis gått ut genom dörren till sin bästa väns hus, efter hjärtliga kramar från de få som fortfarande var kvar på festen. Det var framåt småtimmarna och flickan skulle nu gå hem i den svala vårnatten. Hon vinglade ut på gatan i sina höga klackar och svepte den tunna röda sjalen tätare om sina axlar. Benen var bara under den korta klänningen och det ljusbruna håret hade trillat ner lite från den fina uppsättningen.
     Hon tittade upp mot den svarta himlen. Stjärnorna var täckta av tunga moln och månen, som nästan var full, kunde bara skymtas bakom slöjorna. Flickan rös till när en vindpust tog tag i hennes sjal; det var ingen trevlig natt att gå hem ensam. Hon såg sig hastigt om innan hon gick över den öde gatan och fortsatte vingla fram på den motsatta trottoaren.

     Plötsligt hörde hon ett ljud bakom sig, och hon tvärstannade och snodde runt. Trottoaren bakom henne var tom och ingen annan syntes till. Hon stod stilla i ytterligare några sekunder, sedan intalade hon sig själv att hon bara hade inbillat sig och fortsatte hemåt. Men hon kunde inte helt skaka av sig känslan av att hon var förföljd. Med jämna mellanrum stannade hon tvärt och vände sig om, men hon såg aldrig någonting ovanligt. Gatlyktorna kastade sitt svaga gula sken över husen, en tom ölburk rullade över gatan i brisen, någon fågel hördes långt bortifrån. Flickan försökte än en gång ta sig samman och satte fart på stegen igen.

     Då hörde hon plötsligt det starkaste ljudet hittills. Det var nära och det var till vänster om henne, inifrån några buskar. Ljudet gick inte att ta miste på; det var någon som knycklade ihop en tom aluminiumburk. Flickan började kallsvettas när hon tänkte på ölburken som hade rullat över gatan tidigare. Hade den kanske varit nyligen urdrucken? Tanken på en berusad främling som gömde sig i buskarna nära henne var inte trevlig, och hon stannade inte för att undersöka saken. Istället började hon småspringa så gott det gick i de höga klackarna.

     Hon var helt säker på att någon förföljde henne nu. Åh, varför hade hon inte stannat kvar och sovit över hos sin bästis? Hon hade inte långt till tårarna när hon nu sprang snabbare och snabbare längs gatan. Hon tyckte sig höra steg bakom sig, steg som rörde sig i samma takt som hon, men hon vågade inte vända sig om. Hon visste att hon skulle kunna springa snabbare utan skorna på, men hon vågade inte stanna för att ta av dem. Hon bet ihop tänderna, försökte ignorera smärtan i fötterna och ökade tempot ytterligare.

    Ungefär femtio meter längre bort svängde hon runt hörnet och kände sig aningen lättad, fastän hon visste att hon fortfarande var förföljd. Härifrån kunde hon nästan skymta gatan där hennes trygga hem låg. Hon önskade att hennes föräldrar hade varit hemma, men de var bortresta till kusinerna i Göteborg över helgen. Hon fumlade med sina nycklar i den lilla glittriga partyväskan medan hon sprang, och hoppades innerligt att hennes förföljare var alltför berusad för att kunna springa särskilt fort.

     Slutligen vek hon in på den välbekanta gatan och nu var hon nästan helt immun mot den ohyggliga smärtan i fötterna. Hon bara sprang så fort som möjligt utan att riskera att bryta benen av sig, och hon nästan kastade sig rakt på den lyckligtvis ganska ostabila trägrinden. Hon tyckte att hon kunde höra springande steg på trottoaren, eller så var det kanske bara hennes hjärta som bultade högt uppe i halsen på henne. Hon stannade inte för att se efter, utan törnade tungt emot ytterdörren och lyckades till sin stora lättnad få upp låset på första försöket. Hon slet upp dörren och smällde snabbt igen den bakom sig, men hon hann skymta en skugga som stod i hålet där trägrinden hade varit innan hon fällde den till marken. Flickans puls gick på övervarv när hon låste dörren och sprang från rum till rum och kontrollerade att alla fönster var ordentligt stängda.

     När hon hade försäkrat sig om att huset var förseglat drog hon för alla gardinerna och sjönk ihop i en darrande, utmattad hög i soffan. De fina, högklackade skorna var helt förstörda och skulle med all säkerhet få kasseras, men det tänkte hon knappt på när hon slet av dem och slängde dem i ett hörn. Smärtan i fötterna borde ha varit outhärdlig, men just nu var den bara en obetydlig irritation i periferin av hennes sinnen. Hennes huvud bultade och ögonlocken blev tyngre och tyngre...

     Hon vaknar tvärt och brutalt av att starka, valkiga manshänder tar tag om hennes armar och bryskt slänger ner henne på golvet. Det är fortfarande mörkt utomhus och i rummet, så hon kan inte ha sovit länge. Mannen som står lutad över henne syns bara som en stor och mörk skugga, hon kan inte se hans ansikte eller vad han har för kläder på sig. Det snurrar i flickans huvud av trötthet och smällen mot golvet som hennes nacke har fått ta, och därför får hon bara en vag förnimmelse av hur hennes kläder slits upp i sömmarna och slängs åt sidorna, hur hennes ben säras med våld och hur någonting plötsligt gör väldigt, väldigt ont...

     Hon försöker slingra sig och få något ljud ur sin torra hals, men musklerna vill inte lyda henne. Hon känner de stora manshänderna runt sin hals och anar paniken inom sig, men inte ens då lyder hennes kropp order. Är hon drogad? Har han drogat henne? Hon vet ingenting, hon vet bara att hon känner en otrolig smärta och att händerna runt hennes hals klämmer åt hårdare och hårdare. Hon kippar efter luft och försöker skrika igen, men mannen tar ingen notis om det, han har uppmärksamheten på annat håll. Plötsligt hör hon honom mumla:

 - Du bör akta dig för vem du retar upp i nästa liv, Sandra...

     Och sedan ser hon ett vitt ljus, och därefter bara mörker.

Simon öppnade långsamt ögonen. Hela huvudet bultade av smärta och han hade ingen aning om var han befann sig. Han låg på rygg och stirrade rakt upp i himlen, fast det såg inte ut som den himmel han var van vid. Den var mörk och tycktes... bölja. Han kunde inte fundera ut något bättre ord för fenomenet han såg just nu - han måste koncentrera sig på att komma på om han var död eller inte. Han prövade försiktigt att andas. Det gick bra, fast det fanns en massa damm och smuts i luften så han började hosta. När han hade slutat försökte han röra på armarna. Det gick också bra, förutom en smärta i vänster handled. Förmodligen bara en stukning, tänkte han när han även började röra på benen. Där var det värre. Det var någonting som gjorde ont på höger lår, men han kunde inte se vad det var eftersom han låg och stirrade upp i luften. Han undrade om han kunde sätta sig upp och bestämde sig för att det var värt ett försök.

    Det gick inte smärtfritt, men till slut satt han upp med benen utsträckta framför sig. Hans huvud gjorde ont på ett dovt och bekant sätt, som om han hade legat på sten en lång tid. När han försiktigt vred på den ömma nacken såg han att det faktiskt var precis vad han hade legat på. Han vred tillbaka huvudet igen, långsamt eftersom han var osäker på om han hade skador i nacke och rygg, och undersökte sitt högra lår. Hans byxor var sönderslitna ungefär en decimeter ovanför knäet och han kände ett stygn av irritation. Byxorna var ett par splitternya Levi's som hade kostat honom hela månadspengen så när som på en hundring. Men han glömde snabbt bort pengarna när han såg att skåran i jeansen var drygt en decimeter lång och kantad av blod; hans blod. Försiktigt satte han fingrarna i skåran och drog isär den, och avslöjade ett djupt och ojämnt hack tvärsöver hela låret. Hacket var kantat av smuts och grus och nu när han visste om att han hade det gjorde det plötsligt fruktansvärt ont. Det där skulle bli inflammerat om han inte kunde tvätta det snart. Det kanske redan var för sent, men hur som helst kunde det inte bli värre för att han tvättade det. På jakt efter en vattenkälla såg han sig omkring, och insåg att han inte hade gjort det tidigare. Chocken fick honom nästan att ramla baklänges igen.

    Allting var mörkt, som på natten fast ändå inte. Det verkade ligga ett konstigt svagt ljus över hela jorden. För han var väl fortfarande på jorden? Det måste han vara, allting kändes så bekant fastän det definitivt inte såg bekant ut. Han låg på en svagt upphöjd stenhäll med buskage omkring, fast buskagen såg svedda och döda ut och någonstans nere i det som hade varit undervegetationen glödde det svagt. Han vred på huvudet åt andra hållet och såg att diset av damm och smuts på himlen var upplyst av ett svagt orange sken, uppskattningsvis några kilometer bort. Stadsljus? Eld? Det gick inte att avgöra härifrån. Men kanske betydde ljuset att det fanns människor där, och i så fall måste han ta sig dit. Han måste få veta vad som pågick.

    Hans blick återvände till det blodiga hacket i benet och han bet sig i läppen. Han skulle inte kunna gå långt med det där. Han lyfte på huvudet och tittade rakt framför sig men där fanns bara fler brända buskar, och längre bort några brända träd. Inget spännande där. Försiktigt satte han höger hand i marken och hasade runt lite för att kunna titta bakom sig. När det gick upp för honom vad det var han såg tog hans hjärta ett litet skutt av lättnad.

    Det var havet.

    Havet - i hela sin renande massiva oändlighet. Han kunde inte se horisonten, han kunde faktiskt inte se mer än ett par meter av vattnet, men det räckte. Dessutom såg allting plötsligt ännu mer bekant ut. Stenhöjden, havet på det avståndet... han måste vara på Snäckstranden, den som bara låg tio minuters cykelväg från hans hus.

    Men hur hade han hamnat här? Det sista han mindes var att han och Kim hade varit på väg till Johannes fest på fredagskvällen. Ja herregud, Kim! Vart fanns hon? Vad hade hänt henne? Plötsligt grep skräcken tag om hans strupe och hjärtat började bulta hårdare. Han kom ihåg att de hade sett ett gäng killar i tjugoårsåldern stå i en klunga runt något inne i en gränd, ganska nära Johannes hus. Men sedan var huvudet blankt, han kom inte ihåg någonting efter det. Han visste att han hade hållit Kim i handen och han hade inget minne av att ha släppt taget om henne. Men nu var hon inte här, han var ensam och började bli väldigt orolig. Och vad var det som hade hänt med jorden? Han måste ta reda på det och han måste få veta vart Kim fanns. Han tittade bort mot det orange skenet en gång till, tog ett djupt andetag och började hasa sig i riktning mot vattnet. Han vågade inte stödja på benet riktigt än.

    När han hade hasat de drygt tio metrarna ner till havet satt han stilla en stund och bara andades, försökte lugna ner sig själv och andetagen. Luften var tung att andas och han var andfådd efter att bara ha förflyttat sig en så liten bit. Att ta sig bort till det orange skenet skulle inte bli en bit kaka, det stod klart nu. Simon skakade det mörkbruna håret ur ögonen och stack försiktigt ner fingertopparna i vattnet.

    En sekund senare drog han förskräckt tillbaka handen igen, hans ögon var uppspärrade av förvåning. Vattnet... stacks? Tanken lät fånig men det var så det kändes, som om vattnet var fullt med små nålar som hade stuckit honom i fingrarna. Han studerade sina fingertoppar, såg att de var rödflammiga och irriterade och kände att de också sved en aning. Han såg på havet, helt förstummad. Vad var det här? Skräcken spred sig återigen genom honom och tankarna snurrade i hans stackars huvud. Vad hade hänt? Vad?


To be continued...

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8

Hans händer ryckte till en aning och han vände sakta ner ansiktet mot marken.

 - Vad menar du? mumlade han till grottgolvet.

 - Du är en Kiowan, sade Niyakma och nickade mot den gröna elden. Det var därför jag tyckte att din eld var obehaglig från första början. Det är en eld som tillhör Kiowa-indianerna, Cherokesernas svurna fiender. Du borde ha dödat mig på fläcken där uppe när jag berättade vilken stam jag tillhörde.

Rawatan ryckte på axlarna.

 - Men det gjorde jag inte.

 - Men varför?

Niyakma visste att det var en aning dumdristigt av henne att fråga, men hon kunde inte hjälpa det. Hon måste få veta varför hennes svurne fiende hade skonat hennes liv, fast han hade kunnat döda henne hur enkelt som helst. Hon satt och såg på Rawatan en lång stund innan han slutligen öppnade munnen.

 - Jag antar att du också undrar varför jag siktade på dig med min pilbåge från första början? sade han och försökte sig på ett roat leende.

Niyakma visste inte riktigt hur hon skulle reagera på det, så hon bara nickade tyst och strök sitt svarta hår bakom öronen.

 - När jag hörde att någon var nere i grottan blev jag rädd, väldigt rädd, fortsatte Rawatan. Den här platsen har oerhörda krafter, eftersom ett av vattenmagins sällsynta tecken finns här. Jag trodde att du var en fiende som planerade att ta vattenkraften och använda den mot mig och mitt folk.

 - Men jag är ju din fiende, sade Niyakma och försökte låta saklig. Så hur kommer det sig att du reagerade som du gjorde?
Rawatan bytte ställning, satte sig med armarna runt sina uppdragna knän och mötte hennes blick.

 - När du sade att du var Cherokese for många tankar igenom mitt huvud samtidigt. Att du var min fiende och att jag borde sätta pilen i dig kom bara på andra plats, för det första jag kände var faktiskt lättnad.
Niyakma höjde förbryllat på ögonbrynen. Rawatan suckade och fortsatte.

 - Vattenmagin härstammar, som du säkert vet, från Kiowastammen. Sedan urminnes tider har det varit vårt folk, och endast vårt folk, som har kunnat kontrollera den. Men för ungefär ett halvsekel sedan inrättades en ny ordning. Det hade varit fred mellan Kiowa och många andra stammar en ovanligt lång tid, och hövdingen tyckte att vi skulle dela med oss av den mäktiga kraften till de stammar som var våra vänner. Sagt och gjort, i en högtidlig ceremoni senare samma år fick ett halvdussin andra stammar tillgång till kraften. Men för lite mer än ett decennium sedan hände det förskräckliga.

Niyakma nickade stilla. Hon visste vad som hade hänt enbart för att hon hade hört stammens gamla medicinman berätta det för sina elever sent en kväll för fyra år sedan. Hon hade frågat sin mamma om det men blivit avfärdad med ett: "Det där tillhör det förflutna, och det är inget som små flickor som du ska veta för mycket om."

 - Blodbadet, nästan viskade hon.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Genast började det lysa starkare och ge ljud ifrån sig. Niyakma ryckte till men en blick från Rawatan sade henne att hon inte behövde vara rädd. Han höll hela handen över tecknet nu och ljudet av vatten som forsar utför ett vattenfall dränkte nästan hans koncentrerade mässande. Niyakmas blick slets mellan honom och tecknet när oljudet plötsligt tystnade samtidigt som han gjorde det. Han stod tyst och orörlig i några sekunder, sedan lösgjorde han handen från väggen och öppnade ögonen. Niyakma tittade på hans hand och trodde inte sina ögon.

Ett perfekt klot av vatten svävade några centimeter ovanför hans handflata. Det vet inte stort, kanske fem centimeter i diameter, men det var otroligt vackert. Alla de färger som vatten kan ha verkade finnas i detta enda lilla klot, från det glittrande tropiska azurblåa till skogstjärnarnas svarta djup. Niyakma kunde inte ta ögonen ifrån det här magiska undret. Vattenmagin var den mest respekterade och fruktade formen av magi som fanns på jorden. Den som kunde kontrollera hav, floder, sjöar och regnmoln efter egen vilja kunde kontrollera världen.

Och plötsligt, som en blixt från klar himmel, kom Niyakma på vad det var med den där gröna elden. Hon drog ett häftigt andetag och tog stöd med handen mot väggen för att inte ramla omkull. Rawatan märkte det inte, han hade satt sig ner på huk och vände nu över det lilla klotet från hand till hand, samtidigt som han hänfört betraktade det ur alla vinklar. Niyakma svalde några gånger, tog försiktigt bort handen från väggen och konstaterade att hon inte skulle falla i golvet. Hon satte sig ner bredvid honom och stirrade länge in i vattenklotet innan hon talade.

 - Rawatan, får jag fråga dig en sak?

Han sneglade på henne.

 - Vadå?

Hon tog ett djupt andetag och höll kvar hans blick.

 - Varför har du inte dödat mig än?


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Niyakma följde efter, tyst och fundersam. Det var något med den där gröna elden som hon inte riktigt gillade. Det hade inget att göra med att den inte var bunden till ett fast föremål och lyste starkare än vad hennes gjorde. Det var bara tecken på att den bestod av högre stående magi och det hade hon inget emot, hon älskade magi i alla dess former. Men det var något annat, något som fick hennes nackhår att resa sig när hon stirrade på det flackande gröna ljusskenet på tunnelns fuktiga väggar. Det retade henne något enormt att hon inte kunde komma på vad det var.

När de kom till tunnelns mynning stannade Rawatan och höjde upp sin högerhand i luften så att eldens sken lyste upp nästan hela salen. Han mumlade något, sänkte försiktigt handen och elden blev kvar där, hängandes i luften. Niyakma blev imponerad, att hantera eld var mycket avancerad magi och det hade tagit henne tre år att lära sig behärska den blålila elden. Hon stod och stirrade in i de gröna flammorna en stund, hon försökte fortfarande komma underfund med varför de gav henne rysningar. När Rawatan talade igen blev hon därför först tillfälligt förvirrad och fick titta sig omkring några sekunder innan hon upptäckte honom.

 - Kom hit.

Han befann sig i utkanten av ljuskretsen, halvt dold i mörker. Han stod och tittade upp på den svagt välvda stenväggen, och när hon kom närmare såg hon vad han tittade på. Drygt två meter ovanför marken, på den kalla fuktiga väggen, fanns ett märke. Det var en perfekt cirkel med två tunna böljande streck inuti. Märket lyste med ett svagt turkost sken, så svagt att det inte förmådde tränga igenom mörkret bort till salens ingång. Men på nära håll såg man det tydligt. Nu höjde Rawatan armen och pekade på tecknet.

 - Det där, sade han lågmält, är den mest värdefulla magi som finns. Det är den som är svårast att lära sig behärska, därför att det är den farligaste. Ytterst få kan hantera krafterna som det där tecknet kan släppa lös.

Han såg begrundade på henne.

 - Vet du vilken sorts magi jag menar?

 - Ja, svarade hon. Vattenmagin.

Han nickade tyst, sträckte ut fingret och rörde vid tecknet.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

En ryckning syntes i pilbågen och Niyakmas fingrar grep hårdare om dolken, men plötsligt sänktes vapnet mot marken. Främlingen stod fortfarande och höll i bågen, men den var inte spänd och den var inte längre riktad mot henne.

 - Cherokese? ekade han.

Niyakma nickade. Främlingen verkade stå som fallen från skyarna. En stund bara stirrade han på henne, sedan ruskade han på huvudet och blinkade ett par gånger. Han lade tillbaka pilen i kogret han hade hängande på ryggen och drog handen genom de svarta lockarna.

 - Ber om ursäkt för det där, sade han med en gest mot pilbågen. Jag trodde... äh, det spelar ingen roll. Mitt namn är Rawatan.

Han höjde handen till hälsning och Niyakma gjorde detsamma, om än aningen tveksamt.

 - Hej, sade hon och försökte sig på ett leende.

När de hade sänkt händerna stod Rawatan bara och tittade på henne, men inte på något hungrig uppifrån och ner-sätt som Tothan brukade göra, utan han bara tittade på henne. Han verkade bedöma henne som person utefter det han såg, för efter en stund talade han igen.

 - Niyakma... jag antar att du vet att den här platsen är magisk?

Niyakma nickade igen. Rawatan lade huvudet på sned utan att ta blicken från henne och verkade fundera i ytterligare några sekunder.

 - Får jag visa dig något? frågade han sedan. Där nere i grottan?

Niyakma tvekade. Hon älskade den här platsen och hon älskade magi, men att gå ner i en mörk grotta med en total främling gränsade till dåraktighet. Hon bet sig fundersamt i läppen och såg på Rawatan.

 - Snälla? sade han och log försiktigt.

 - Okej, sade hon till slut.

Om han hade velat göra henne illa hade han haft sin chans. För första gången sedan hon hade hört hans röst lossnade hennes grepp kring dolkens trähandtag. Men hon var fortfarande på sin vakt när hon följde efter Rawatan tillbaka ner i grottan. När hon reste sig efter landningen stod han och mumlade i sina händer på samma sätt som hon hade gjort, och några sekunder senare flammade en klargrön eld upp i hans handflata. Men till skillnad från Niyakmas blåa eld var den här inte bunden vid något, utan den bara flöt i luften någon centimeter ovanför Rawatans utsträckta hand. Han vände sig om och såg på henne, han verkade road av hennes förvånade min.

 - Kom, sade han och knyckte på nacken mot tunneln.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

- Jag vet att du är där inne! Kom ut hit nu, annars kommer jag in och hämtar dig, vem du än är!

Niyakma kände inte igen rösten och en bekymrad rynka dök upp mellan hennes svarta ögonbryn. Vem visste att hon var här? Sakta reste hon sig upp från sin hukande ställning och vände sig mot utgången, fortfarande osäker på vad hon skulle göra.

- Inga tricks! röt mansrösten. Jag är beväpnad!
Det är väl jag också, tänkte Niyakma och fingrade frånvarande på sin dolk. Efter ytterligare några ögonblicks tvekan började hon gå tillbaka genom tunneln. Några meter innan hon kom fram till grottans utgång mumlade hon något i sin högra hand och grankotten slutade brinna. Hon stoppade den i fickan tillsammans med knytet och började vigt klättra uppför stenväggen mot hålet.
- Vem är du? frågade hon innan hon stack upp huvudet.

- Här är det jag som ställer frågorna, morrade han. Kom ut långsamt, jag siktar på dig med min pilbåge. Och du ska veta att jag inte har missat ett skott på fyra år.

Och jag har inte missat ett på sex år, tänkte Niyakma. Hon hävde sig upp ur hålet och fann sig ansikte mot pilspets med en ung man, inte mycket äldre än hon själv. Hans ansikte var brunbränt och vaksamt, ögonen mörka. Håret var svart och tjockt och låg i mjuka vågor runt pannan och tinningarna. Hans händer som greppade om pilbågen var seniga, starka och inte helt olika hennes egna. Han hade bar överkropp och många färgade läderremmar kring hals och handleder.

- Vem är du? frågade han.

Niyakma synade honom uppifrån och ner och funderade på om det var klokt att besvara frågan. Men när hans ögon smalnade och pilbågen spändes ännu lite mer förstod hon att både han och vapnet menade allvar.

- Jag är Niyakma, sade hon stillsamt. Hon ville inte göra något som kunde tänkas provocera honom. Hon höll dolken i ett fast grepp inuti vänster ficka, men om han bestämde sig för att sätta pilen i henne skulle hon inte ha en chans.

- Vilken stam tillhör du?

Den misstänksamma tonen var fortfarande där. Niyakma bestämde sig för att ställa en motfråga istället för att svara.

- Varför är du så arg på mig?

- Jag sade ju att det är jag som ställer frågorna! Och du ska inte bry dig om varför jag är arg!
Niyakma suckade, hon hade inget svar på det. Den här killen verkade inte vara ett dugg intresserad av vad hon hade att säga, och ändå fortsatte han att ställa frågor.

 - Nå, vilken stam tillhör du?

 - Jag är Cherokese, svarade Niyakma uppgivet efter ett ögonblicks tvekan.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Tunneln var inte särskilt lång och snart var hon framme vid dess slut. Den mynnade ut i en cirkelrund sal, ungefär fem meter i diameter och lika hög. Taket och de bortre väggarna var utom räckhåll för Niyakmas lilla ljuskrets, och hon kunde bara skymta sitt mål som låg drygt en meter framför henne. Hon gick fram till det, lade det lilla knytet ovanpå det och sjönk ner på knä. Det såg inte mycket ut för världen vid första anblicken, det såg bara ut som en helt vanlig sten, ungefär lika stor som ett människohuvud. Men om man tittade närmare, vilket hon nu gjorde, kunde man se att det fanns skåror i dess yta. Många skåror, både djupa och grunda, och tillsammans bildade de ett komplicerat och mycket vackert mönster.

Niyakma tog nu upp knytet igen, knöt upp skinnbandet som höll ihop det och lät föremålet inuti falla ut på stenen. Det liknade mest en grankotte, men en mycket jämn och vacker sådan. Förresten såg man att det inte var en grankotte, för den brann fortfarande med sin blålila låga och ur dess sprickor rann en tjock silverfärgad vätska. Niyakma sträckte fram pekfingret och fångade en droppe av vätskan, som närmast hypnotiserande reflekterade lågornas sken, på fingertoppen. Hon strök sakta fingret utmed skårorna i stenen, samtidigt som hon med slutna ögon mumlade fram urgamla formler.

Stenen började plötsligt vibrera och svävade sakta upp några centimeter ovanför marken. Under den glödde det med samma blekblåa sken som knytets lågor. Niyakma stack in handen under stenen, fumlade ett tag och drog sedan ut den igen, hårt knuten. Blått ljus sipprade ut mellan hennes fingrar. Hon tog upp tygstycket som hade varit virat runt den brinnande grankotten, lindade in föremålet i den och stoppade det i fickan. Hon hade plockat upp grankotten och skulle just vända sig om och gå, när en hög mansröst ljöd utanför grottan.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Nu stod hon bredbent på avsatsen och spanade fundersamt uppåt. För några veckor sedan hade en del av hennes vanliga väg uppåt rasat och hon hade inte kunnat ta sig längre upp. Men nu var hon tvungen, så hon började försiktigt klättra uppför klippan några meter till höger om den vanliga vägen. Först var hon tveksam men allt eftersom hon kom högre upp och klippan förblev stadig blev hon säkrare och snart klättrade hon lika lätt som vanligt. En gång klev hon på en lös sten och hjärtat hoppade upp i halsgropen när den gav vika och föll ner på avsatsen, men hon höll i sig hårt med händerna och lade snabbt tyngden på den andra foten som stod stadigt. Snart var hon uppe på platån, den sträckte sig vida omkring henne och som alltid tog det några sekunder för henne att ta in dess storlek. Sedan började hon vant kliva och hoppa från sten till sten på det ojämna underlaget, med sikte strax till vänster om cirkelns mitt. Hennes hjärta bultade hårdare för varje meter hon kom närmare sitt mål, och det berodde inte bara på ansträngningen av att småspringa på ojämnt underlag.

Efter några minuter slog hon av på takten och stannade slutligen helt framför en stor stenbumling, drygt en meter hög och dubbelt så bred. Den var täckt av flera lager mossa och såg ut att ha legat där sedan urminnes tider. Sakta gick Niyakma fram till den och runt den. Marken här var förrädisk, det fanns hål mellan stenarna som doldes av mossa. Hon lade händerna på stenen och tog stöd emot den medan hon trevade sig fram till skuggsidan. Hennes fötter stannade vid ett hål, stort nog för henne att glida ner igenom. Hon kastade en snabb blick omkring sig, stack ner fötter och ben i hålet och släppte taget om stenen.

Har precis skrivit klart och skickat in min svenska debattartikel, och nu är jag så nöjd att jag ger er fortsättningen på min indianstory =) Första delen läser ni här!

Hon hade fyllt sjutton för två månader sedan och det viskades redan i byn om att hövdingens son Tothan var intresserad av henne och skulle fria på hennes artonde födelsedag. Niyakma, som fick kämpa mot impulsen att himla med ögonen varje gång hon hörde Tothans namn, lämnade alltid tältet när det ryktet kom på tal. Inte för att det inte låg någon sanning i det, för det gjorde det, utan helt enkelt för att hon tyckte innerligt illa om hövdingens son. Det var naturligtvis synd och skam att göra det, det var meningen att alla unga flickor i stammen skulle tråna efter honom. Men Niyakma kunde inte hjälpa det, hon tyckte han var sliskig och påträngande och irriterande självsäker. Wahkona frågade henne ständigt om hon inte skulle ta och ge honom en chans, eller åtminstone visa intresse för någon av de andra unga männen i byn. Niyakma viftade bara bort dessa förslag, men allt eftersom hon blev äldre blev modern mer och mer angelägen om att hon skulle hitta en man. Niyakma visste att hon inte skulle kunna slingra sig undan länge till.

Men just nu var alla problem hemma i byn som bortglömda, för nu saktade hennes fötter in framför Röda Ögats Kullar. Det var en imponerande och mycket märklig samling åsar, klippor och stenar som skapade en nästan perfekt cirkelrund form, drygt en kilometer i diameter. Den högsta punkten låg nära kanten, till höger om Niyakma, och den reste sig till och med över trädtopparna. Den här platsen betraktades som ytterst helig och till och med magisk, och det berättades alla möjliga sägner om den. Den vanligaste uppfattningen om Röda Ögats Kullar var att stället en gång hade hyst stor ond magi, och av den anledningen vågade sig inte många ut hit.

Men Niyakma hade alltid känt en stor frid här. Varje gång hon satte foten på de mossklädda stenarna kände hon hur alla bekymmer rann av henne. Hon hävde sig upp och började vant klättra mot den första avsatsen, oval till formen och täckt av mossa så tjock att man med lätthet kunde sova där utan att ens känna stenen undertill. Avsatsen badade i solljus eftersom träden inte kom åt att skugga här, och först nu började Niyakma känna av hur varmt det faktiskt var. Det var snart högsommar och dags för den årliga sommarfesten, Niyakma längtade redan. På årets ljusaste dag var det fest ett helt dygn med dans, god mat och spännande historier från de äldsta och visaste i byn. Niyakmas farbror var en utomordentlig sagoberättare och hans lugnare historier hade vyssat henne till sömns många gånger när hon var yngre.


To be continued...


Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Niyakma stod alldeles stilla och försökte låta bli att andas trots att hon var andfådd. Hennes händer greppade krampaktigt om den tjocka trädstammen bakom henne, och hon vågade knappt röra på huvudet tillräckligt mycket för att snegla på den stora grizzlybjörnen. Hon visste att den hade hört henne men inte sett henne, och därför stod hon nu så stilla hon kunde och väntade. Det var en hane, gammal och med grå stråk i pälsen men häpnadsväckande stor och respektingivande. Den fuktglänsande nosen sniffade oupphörligt, men ögonen som var grumliga av ålder syntes knappt under all päls. Niyakma lutade huvudet bakåt mot trädstammen, slöt ögonen och väntade.

En kvist knäcktes en bit bort och hon slog upp ögonen. Mycket långsamt vred hon huvudet lite åt vänster och såg att björnen var på väg bort mot den lilla bäcken som rann i en dal alldeles i närheten. Niyakmas hjärta bultade hårt och hon vågade inte sig på ett riktigt andetag förrän björnen hade varit ur sikte en god stund. Hon var hyfsat van vid att möta björnar men idag var hon mer nervös än vanligt. Och hon visste vad det berodde på. Hon tittade upp mot himlen och försökte avläsa solens position genom det tjocka mörkgröna lövverket. Hon hade fortfarande tid på sig. Hon tog några steg framåt, såg sig hastigt omkring och började sedan springa igen. Hon duckade skickligt för låga grenar och hennes mockasiner åstadkom inte mycket ljud mot den mossklädda marken. Den enda anledningen till att björnen hade hört henne var att hon slarvigt nog tittat åt ett annat håll och trampat på en stor död gren. Annars tog hon sig alltid fram smidigt och så gott som ljudlöst, och det var därför hennes smeknamn var Vindens Blomma. Vacker, ljudlös och alltid på språng, det var vad hennes mormor alltid sade om henne. Niyakma blev lika generad varje gång, hon tyckte inte om att bli påmind om att hon hade ärvt sin mammas utseende.

Wahkona var en ryktbar skönhet som hade gått fram som en präriebrand bland de stiliga unga männen i stammen fram tills hon var tjugoåtta år fyllda och träffade Bawatha, Niyakmas pappa. Alla hade förundrats över hur en kvinna som Wahkona, som alltid bara hade nöjt sig med de stiligaste männen, kunde falla så handlöst för en grovhuggen krigare som Bawatha. Många Cherokesers hjärtan hade krossats den kvällen då Wahkona och Bawatha offentliggjorde sitt äktenskap. Knappt nio månader senare föddes ett barn som var en exakt kopia av Wahkona. Föräldrarna och alla andra i byn blev förtjusta över flickans spikraka korpsvarta hår, fylliga läppar och vackert rödbruna hud. När hon växte upp syntes det även att hon var finlemmad, hade god hållning, smäckra vrister och kunde springa som vinden. Hon var smal men stark och lät ingen sätta sig på henne.

Hon hade fyllt sjutton för två månader sedan och det viskades redan i byn om att hövdingens son Tothan var intresserad av henne och skulle fria på hennes artonde födelsedag. Niyakma, som fick kämpa mot impulsen att himla med ögonen varje gång hon hörde Tothans namn, lämnade alltid tältet när det ryktet kom på tal. Inte för att det inte låg någon sanning i det, för det gjorde det, utan helt enkelt för att hon tyckte innerligt illa om hövdingens son. Det var naturligtvis synd och skam att göra det, det var meningen att alla unga flickor i stammen skulle tråna efter honom. Men Niyakma kunde inte hjälpa det, hon tyckte han var sliskig och påträngande och irriterande självsäker. Wahkona frågade henne ständigt om hon inte skulle ta och ge honom en chans, eller åtminstone visa intresse för någon av de andra unga männen i byn. Niyakma viftade bara bort dessa förslag, men allt eftersom hon blev äldre blev modern mer och mer angelägen om att hon skulle hitta en man. Niyakma visste att hon inte skulle kunna slingra sig undan länge till.


To be continued...

Den tunna gräddvita gardinen fladdrade sakta framför det öppna fönstret. En svag sommarbris letade sig in i det tysta rummet och fick håret att fladdra lite på de båda pojkarna som satt där. Utanför sken solen och man kunde höra ljuden från badplatsen några hundra meter bort, men i rummet var det knäpptyst. Det enda som hördes var pojkarnas långsamma andetag.

Den ene var lång och gänglig. Han hade rödblont hår, ljus hy och närapå svarta ögon. De såg nästan groteska ut mot hans vita panna och kinder.

Den andre var lite kortare och mer muskulös. Han hade rufsigt nötbrunt hår, gröna ögon och en jämn, vacker solbränna. Ett par stora solglasögon hängde från linningen på hans svarta t-shirt.

Samuel såg på Isak. Sorgen efter modern blänkte ännu i kamratens gröna blick. Samuel såg ner på sina vita händer som han höll hårt knäppta i knät. Han undrade om han kunde leva med sig själv mycket längre till. Han hade dödat sin bäste väns mamma och skyllt på sin bror, som var en ökänd bråkstake. Hur hade han kunnat vara så korkad? Han böjde på nacken och gömde sitt smala ansikte i händerna.

Isak satt med armbågen på den jeansklädda knät, hakan på sin knutna näve och stirrade rakt ut i luften. Skuldkänslorna sköt som pilar genom hans brunbrända kropp. Han tänkte på den där kvällen, den där festen. Samuels lillasyster hade varit där. Gud, vad fin hon var. Isak slöt ögonen. Han hade gett henne kokain. Hur hade han kunnat vara så utomordentligt korkad? Ge knark åt sin bäste väns syrra! Han måste ha något fel i huvudet. Hon hade blivit tvungen att åka till sjukhuset och behandlas för överdos. Han, Isak, var skyldig men han flydde. Samuels familj hade aldrig fått reda på Isaks inblandning. Men nu skulle de få det. Skulden och skammen åt upp honom inifrån. Han tog ett djupt andetag och sade:
 - Samuel?

Denne hade tydligen varit försjunken i tankar, för han ryckte till lite innan han tittade upp.

 - Ja?

 - Det var jag som gav knark till din syster, sade Isak som hade bestämt sig för att få det snabbt avklarat.

Samuels blick blev tom. Han sade inget. Hans svarta ögon stirrade ner i golvet och händerna var nu så hårt knäppta att de om möjligt verkade ännu vitare än förut.

 - Jag menade absolut inte att det skulle bli som det blev, sade Isak med ostadig röst. Men det bara hände, allt blev fel.

Nu vände Samuel blicken mot honom och han hade ett ansiktsuttryck Isak aldrig hade sett förut. Han öppnade de tunna läpparna och sade långsamt:
 - Isak. Det var jag som körde ihjäl din mamma. Jag tappade kontrollen. Det var inte min brors fel, det var jag.

Nu var det Isaks tur att bli helt tom i blicken. Han stirrade på Samuel utan att riktigt se honom. Sedan reste han sig plötsligt, tvekade ett ögonblick och gick fram till dörren. Med handen på dörrvredet vände han på huvudet och såg på Samuel med plågad blick.

 - Jag är ledsen, fick han fram.

Samuel nickade kort.

 - Jag också.

Hans röst bröts. De båda pojkarna såg på varandra i ytterligare några sekunder, sedan slet Isak upp dörren och marscherade raka vägen ut ur Samuels liv. Och när Samuel stängde dörren efter honom, visste han att han oåterkalleligt hade stängt dörren till deras vänskap.