Jag dör av trötthet och kommer inte på något mer att blogga om, så då ger jag er del tre av min indianberättelse istället =) Del1 läser ni här och det 2 läser ni här!

Nu stod hon bredbent på avsatsen och spanade fundersamt uppåt. För några veckor sedan hade en del av hennes vanliga väg uppåt rasat och hon hade inte kunnat ta sig längre upp. Men nu var hon tvungen, så hon började försiktigt klättra uppför klippan några meter till höger om den vanliga vägen. Först var hon tveksam men allt eftersom hon kom högre upp och klippan förblev stadig blev hon säkrare och snart klättrade hon lika lätt som vanligt. En gång klev hon på en lös sten och hjärtat hoppade upp i halsgropen när den gav vika och föll ner på avsatsen, men hon höll i sig hårt med händerna och lade snabbt tyngden på den andra foten som stod stadigt. Snart var hon uppe på platån, den sträckte sig vida omkring henne och som alltid tog det några sekunder för henne att ta in dess storlek. Sedan började hon vant kliva och hoppa från sten till sten på det ojämna underlaget, med sikte strax till vänster om cirkelns mitt. Hennes hjärta bultade hårdare för varje meter hon kom närmare sitt mål, och det berodde inte bara på ansträngningen av att småspringa på ojämnt underlag.

Efter några minuter slog hon av på takten och stannade slutligen helt framför en stor stenbumling, drygt en meter hög och dubbelt så bred. Den var täckt av flera lager mossa och såg ut att ha legat där sedan urminnes tider. Sakta gick Niyakma fram till den och runt den. Marken här var förrädisk, det fanns hål mellan stenarna som doldes av mossa. Hon lade händerna på stenen och tog stöd emot den medan hon trevade sig fram till skuggsidan. Hennes fötter stannade vid ett hål, stort nog för henne att glida ner igenom. Hon kastade en snabb blick omkring sig, stack ner fötter och ben i hålet och släppte taget om stenen.

Det var nästan två meter ner till fast mark, men hon landade smidigt med böjda knän och stod upprätt igen några sekunder senare. Hon fumlade i fickan på sin skinnklänning och fick fram ett litet mjukt knyte, knappt större än en spädbarnshand. Hon kupade sina händer omkring det, förde det till sitt ansikte och mumlade något. I samma ögonblick slog blålila flammor upp från knytet och spred ett svagt spöklikt sken över grottans insida. Niyakma skakade håret ur sina mörka ögon, svalde ner klumpen av nervositet i halsen och började sakta gå framåt i gången. Hennes andetag lät onaturligt höga i den gravlika, fuktglänsande tystnaden. De blåa lågorna i hennes kupande händer tillät henne att se vad som fanns ungefär en meter framför henne, men inte längre. Hon kunde ha använt en starkare formel men hon var rädd för att störa grottans egen magi. Hon hade stor respekt för den här platsen.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!