Den tunna gräddvita gardinen fladdrade sakta framför det öppna fönstret. En svag sommarbris letade sig in i det tysta rummet och fick håret att fladdra lite på de båda pojkarna som satt där. Utanför sken solen och man kunde höra ljuden från badplatsen några hundra meter bort, men i rummet var det knäpptyst. Det enda som hördes var pojkarnas långsamma andetag.

Den ene var lång och gänglig. Han hade rödblont hår, ljus hy och närapå svarta ögon. De såg nästan groteska ut mot hans vita panna och kinder.

Den andre var lite kortare och mer muskulös. Han hade rufsigt nötbrunt hår, gröna ögon och en jämn, vacker solbränna. Ett par stora solglasögon hängde från linningen på hans svarta t-shirt.

Samuel såg på Isak. Sorgen efter modern blänkte ännu i kamratens gröna blick. Samuel såg ner på sina vita händer som han höll hårt knäppta i knät. Han undrade om han kunde leva med sig själv mycket längre till. Han hade dödat sin bäste väns mamma och skyllt på sin bror, som var en ökänd bråkstake. Hur hade han kunnat vara så korkad? Han böjde på nacken och gömde sitt smala ansikte i händerna.

Isak satt med armbågen på den jeansklädda knät, hakan på sin knutna näve och stirrade rakt ut i luften. Skuldkänslorna sköt som pilar genom hans brunbrända kropp. Han tänkte på den där kvällen, den där festen. Samuels lillasyster hade varit där. Gud, vad fin hon var. Isak slöt ögonen. Han hade gett henne kokain. Hur hade han kunnat vara så utomordentligt korkad? Ge knark åt sin bäste väns syrra! Han måste ha något fel i huvudet. Hon hade blivit tvungen att åka till sjukhuset och behandlas för överdos. Han, Isak, var skyldig men han flydde. Samuels familj hade aldrig fått reda på Isaks inblandning. Men nu skulle de få det. Skulden och skammen åt upp honom inifrån. Han tog ett djupt andetag och sade:
 - Samuel?

Denne hade tydligen varit försjunken i tankar, för han ryckte till lite innan han tittade upp.

 - Ja?

 - Det var jag som gav knark till din syster, sade Isak som hade bestämt sig för att få det snabbt avklarat.

Samuels blick blev tom. Han sade inget. Hans svarta ögon stirrade ner i golvet och händerna var nu så hårt knäppta att de om möjligt verkade ännu vitare än förut.

 - Jag menade absolut inte att det skulle bli som det blev, sade Isak med ostadig röst. Men det bara hände, allt blev fel.

Nu vände Samuel blicken mot honom och han hade ett ansiktsuttryck Isak aldrig hade sett förut. Han öppnade de tunna läpparna och sade långsamt:
 - Isak. Det var jag som körde ihjäl din mamma. Jag tappade kontrollen. Det var inte min brors fel, det var jag.

Nu var det Isaks tur att bli helt tom i blicken. Han stirrade på Samuel utan att riktigt se honom. Sedan reste han sig plötsligt, tvekade ett ögonblick och gick fram till dörren. Med handen på dörrvredet vände han på huvudet och såg på Samuel med plågad blick.

 - Jag är ledsen, fick han fram.

Samuel nickade kort.

 - Jag också.

Hans röst bröts. De båda pojkarna såg på varandra i ytterligare några sekunder, sedan slet Isak upp dörren och marscherade raka vägen ut ur Samuels liv. Och när Samuel stängde dörren efter honom, visste han att han oåterkalleligt hade stängt dörren till deras vänskap.