Igårkväll började jag läsa Om Jag Kunde Drömma, och inte förrän tio över tre på morgonen förmådde jag lägga den ifrån mig, för då var jag så trött att jag inte fattade vad jag läste ändå.
Gud vad den är underbar! Jag förstår verkligen att de som har läst boken innan de ser filmen säger att filmen är otillräcklig och inte förklarar någonting. Missförstå mig rätt, jag älskar filmen, men boken förklarar så mycket mer. Läs den, för tusan ^^



Nu ska jag gå och städa, gäster ikväll ya know.

Ciaociao!
// Z

Dags för summering av året! Klicka på bilderna för större.


Bild tagen på tolvslaget 2007-2008, när vi var på språng i Lund.


Snö och is uppe i Ankhult, de första kalla dagarna på det nya året.


Några dagar senare, tillbaka i plugget.


Vintersol i hemmabyn, slutet av januari.


Några dagar senare, MusikDirekt på Mejeriet i Lund, 9A-crew var där xD


Skridskoåkning i Lunds ishall, mitten av februari.


På sportlovet bar det iväg till Lindvallen, Sälen.


Där fyllde jag 17 år ^^


Hann knappt komma hem innan det var dags för MusikDirekt på Inkonst i Malmö.


Min födelsedag firades med släkten i början av mars =)


Påsken firades uppe i Ankhult.


MusikDirekt på Mejeriet igen, var där med Patrice.


Kvällspromenix och filmkväll hos Karro, mitten av april.


MySock spelade på Hemgården i Lund i slutet av april, vi var där ofc ^^


Vår i Ankhult, första dagarna i maj


En aning försenat firade vi Mikas födelsedag i början av maj.


I mitten av maj var katteträdet såhär fint!


Några dagar senare var klassen i Danmark.


Gylins ängar i slutet av maj.


Trevligt folk hos Mika i början av juni =)


I mitten av juni slutade vi ettan!


Filmkväll hos Karro, två dagar efter skolavslutningen.


Midsommaren firades i Barsebäck, underbart kul hade vi! <3


Ett par dagar senare var vi hos Carro i Genarp.


Sista helgen i juni = High Chaparral!


Tosselilla med underbara kusinbarnen, mitten av juli.


9A-gathering hos Jonniboy, slutet av juli.


Nästa dag fick jag linser :D


Mitten av augusti, iväg till Östergötland.


Början av september, back to school!


Några dagar senare var det Catja som höll i ännu en 9A-gathering.


Slutet av oktober, jag kapade och färgade håret.


Några dagar senare, nörddag hos Patrice <3


Början av november, Coco i plugget.


Slutet av november, jag och Patrice flummade innan vi skulle gå och se Twlight ;)


Film och flumm med Chrissy, mitten av december.


Några dagar senare var det julavslutning =)


Julen 2008 firades i Löddeköpinge.



Början vs slutet av 2008.


Ja, vad säger man. Underbart år, bättre än 2007. Och 2009 ska bli bättre. Jag är inte typen som get nyårslöften, men om jag var det så skulle jag lova att göra mycket mer 2009 som jag inte vågade 2008. You'll never get to heaven if you're scared of getting high.

Happy New Year!

Niyakma följde efter, tyst och fundersam. Det var något med den där gröna elden som hon inte riktigt gillade. Det hade inget att göra med att den inte var bunden till ett fast föremål och lyste starkare än vad hennes gjorde. Det var bara tecken på att den bestod av högre stående magi och det hade hon inget emot, hon älskade magi i alla dess former. Men det var något annat, något som fick hennes nackhår att resa sig när hon stirrade på det flackande gröna ljusskenet på tunnelns fuktiga väggar. Det retade henne något enormt att hon inte kunde komma på vad det var.

När de kom till tunnelns mynning stannade Rawatan och höjde upp sin högerhand i luften så att eldens sken lyste upp nästan hela salen. Han mumlade något, sänkte försiktigt handen och elden blev kvar där, hängandes i luften. Niyakma blev imponerad, att hantera eld var mycket avancerad magi och det hade tagit henne tre år att lära sig behärska den blålila elden. Hon stod och stirrade in i de gröna flammorna en stund, hon försökte fortfarande komma underfund med varför de gav henne rysningar. När Rawatan talade igen blev hon därför först tillfälligt förvirrad och fick titta sig omkring några sekunder innan hon upptäckte honom.

 - Kom hit.

Han befann sig i utkanten av ljuskretsen, halvt dold i mörker. Han stod och tittade upp på den svagt välvda stenväggen, och när hon kom närmare såg hon vad han tittade på. Drygt två meter ovanför marken, på den kalla fuktiga väggen, fanns ett märke. Det var en perfekt cirkel med två tunna böljande streck inuti. Märket lyste med ett svagt turkost sken, så svagt att det inte förmådde tränga igenom mörkret bort till salens ingång. Men på nära håll såg man det tydligt. Nu höjde Rawatan armen och pekade på tecknet.

 - Det där, sade han lågmält, är den mest värdefulla magi som finns. Det är den som är svårast att lära sig behärska, därför att det är den farligaste. Ytterst få kan hantera krafterna som det där tecknet kan släppa lös.

Han såg begrundade på henne.

 - Vet du vilken sorts magi jag menar?

 - Ja, svarade hon. Vattenmagin.

Han nickade tyst, sträckte ut fingret och rörde vid tecknet.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

En ryckning syntes i pilbågen och Niyakmas fingrar grep hårdare om dolken, men plötsligt sänktes vapnet mot marken. Främlingen stod fortfarande och höll i bågen, men den var inte spänd och den var inte längre riktad mot henne.

 - Cherokese? ekade han.

Niyakma nickade. Främlingen verkade stå som fallen från skyarna. En stund bara stirrade han på henne, sedan ruskade han på huvudet och blinkade ett par gånger. Han lade tillbaka pilen i kogret han hade hängande på ryggen och drog handen genom de svarta lockarna.

 - Ber om ursäkt för det där, sade han med en gest mot pilbågen. Jag trodde... äh, det spelar ingen roll. Mitt namn är Rawatan.

Han höjde handen till hälsning och Niyakma gjorde detsamma, om än aningen tveksamt.

 - Hej, sade hon och försökte sig på ett leende.

När de hade sänkt händerna stod Rawatan bara och tittade på henne, men inte på något hungrig uppifrån och ner-sätt som Tothan brukade göra, utan han bara tittade på henne. Han verkade bedöma henne som person utefter det han såg, för efter en stund talade han igen.

 - Niyakma... jag antar att du vet att den här platsen är magisk?

Niyakma nickade igen. Rawatan lade huvudet på sned utan att ta blicken från henne och verkade fundera i ytterligare några sekunder.

 - Får jag visa dig något? frågade han sedan. Där nere i grottan?

Niyakma tvekade. Hon älskade den här platsen och hon älskade magi, men att gå ner i en mörk grotta med en total främling gränsade till dåraktighet. Hon bet sig fundersamt i läppen och såg på Rawatan.

 - Snälla? sade han och log försiktigt.

 - Okej, sade hon till slut.

Om han hade velat göra henne illa hade han haft sin chans. För första gången sedan hon hade hört hans röst lossnade hennes grepp kring dolkens trähandtag. Men hon var fortfarande på sin vakt när hon följde efter Rawatan tillbaka ner i grottan. När hon reste sig efter landningen stod han och mumlade i sina händer på samma sätt som hon hade gjort, och några sekunder senare flammade en klargrön eld upp i hans handflata. Men till skillnad från Niyakmas blåa eld var den här inte bunden vid något, utan den bara flöt i luften någon centimeter ovanför Rawatans utsträckta hand. Han vände sig om och såg på henne, han verkade road av hennes förvånade min.

 - Kom, sade han och knyckte på nacken mot tunneln.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Idag var Zambina ute och gjorde av med pengar, och då såg hon ut såhär:


Allting är från Gina Tricot, kom jag precis på ^^

Hade 2200:- att göra av med och gick direkt till Gina såklart ^^ Det var mycket om och men, fram och tillbaka och bestlutsångest men det slutade med att jag köpte det här:
(klicka på bilderna för att se dem större)


Det här blir nog julaftonsklänningen:


// En 946:- fattigare Z

Jag var bara tvungen ;)

- Jag vet att du är där inne! Kom ut hit nu, annars kommer jag in och hämtar dig, vem du än är!

Niyakma kände inte igen rösten och en bekymrad rynka dök upp mellan hennes svarta ögonbryn. Vem visste att hon var här? Sakta reste hon sig upp från sin hukande ställning och vände sig mot utgången, fortfarande osäker på vad hon skulle göra.

- Inga tricks! röt mansrösten. Jag är beväpnad!
Det är väl jag också, tänkte Niyakma och fingrade frånvarande på sin dolk. Efter ytterligare några ögonblicks tvekan började hon gå tillbaka genom tunneln. Några meter innan hon kom fram till grottans utgång mumlade hon något i sin högra hand och grankotten slutade brinna. Hon stoppade den i fickan tillsammans med knytet och började vigt klättra uppför stenväggen mot hålet.
- Vem är du? frågade hon innan hon stack upp huvudet.

- Här är det jag som ställer frågorna, morrade han. Kom ut långsamt, jag siktar på dig med min pilbåge. Och du ska veta att jag inte har missat ett skott på fyra år.

Och jag har inte missat ett på sex år, tänkte Niyakma. Hon hävde sig upp ur hålet och fann sig ansikte mot pilspets med en ung man, inte mycket äldre än hon själv. Hans ansikte var brunbränt och vaksamt, ögonen mörka. Håret var svart och tjockt och låg i mjuka vågor runt pannan och tinningarna. Hans händer som greppade om pilbågen var seniga, starka och inte helt olika hennes egna. Han hade bar överkropp och många färgade läderremmar kring hals och handleder.

- Vem är du? frågade han.

Niyakma synade honom uppifrån och ner och funderade på om det var klokt att besvara frågan. Men när hans ögon smalnade och pilbågen spändes ännu lite mer förstod hon att både han och vapnet menade allvar.

- Jag är Niyakma, sade hon stillsamt. Hon ville inte göra något som kunde tänkas provocera honom. Hon höll dolken i ett fast grepp inuti vänster ficka, men om han bestämde sig för att sätta pilen i henne skulle hon inte ha en chans.

- Vilken stam tillhör du?

Den misstänksamma tonen var fortfarande där. Niyakma bestämde sig för att ställa en motfråga istället för att svara.

- Varför är du så arg på mig?

- Jag sade ju att det är jag som ställer frågorna! Och du ska inte bry dig om varför jag är arg!
Niyakma suckade, hon hade inget svar på det. Den här killen verkade inte vara ett dugg intresserad av vad hon hade att säga, och ändå fortsatte han att ställa frågor.

 - Nå, vilken stam tillhör du?

 - Jag är Cherokese, svarade Niyakma uppgivet efter ett ögonblicks tvekan.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Malin O & Zambina

Idag var det julavslutning och jag hade mina coola julgranskulor i öronen ^^ Inte många tillfällen om året man kan ha dem. Avslutningsdagen och julafton, typ.


Gröt, så gott!

Men så otroligt skönt att det är lov! Jag har inte fattat det än. Som Karro sa när vi som vanligt hade sällskap på väg hem från bussen; 'Jag kommer fatta det först på måndag, eller på söndag kväll när man plötsligt inte har någon söndagsångest!' Hon har absolut rätt.


Claudia sjunger så vackert <3

Som jag skrev i ett av gårdagens inlägg; nu har vi bara halva gymnasietiden kvar! Det känns helt sjukt :O Bara halva tiden kvar med fiina SP2D? Neej =(


 Vi tävlade om en godispåse på historian

Jag vill ha Håkans underbart konstiga lektioner lääänge till! Jag vill få vara stolt över vårt träd i all evighet. Jag vill ligga och chilla på skåpen mellan andra och tredje våningen med Coco många fler gånger. Jag vill sjunka ner i de sköna stolarna i bibblan och halvsova under många fler hålor. Jag vill till och med kunna klaga på trapporna länge till!


Jack, Mika & Koffe

Nä, nu får jag ge mig! Vi har ju ändå 1½ år kvar tillsammans ^^ När vi har haft julavslutningen -09, då kan jag få börja klaga på att vi har lite tid kvar. Kom ihåg det! Ge mig en smäll på näsan om jag börjar igen, mkay?

Klickbara bilder från avslutningen:


With love,
Zambina

Tunneln var inte särskilt lång och snart var hon framme vid dess slut. Den mynnade ut i en cirkelrund sal, ungefär fem meter i diameter och lika hög. Taket och de bortre väggarna var utom räckhåll för Niyakmas lilla ljuskrets, och hon kunde bara skymta sitt mål som låg drygt en meter framför henne. Hon gick fram till det, lade det lilla knytet ovanpå det och sjönk ner på knä. Det såg inte mycket ut för världen vid första anblicken, det såg bara ut som en helt vanlig sten, ungefär lika stor som ett människohuvud. Men om man tittade närmare, vilket hon nu gjorde, kunde man se att det fanns skåror i dess yta. Många skåror, både djupa och grunda, och tillsammans bildade de ett komplicerat och mycket vackert mönster.

Niyakma tog nu upp knytet igen, knöt upp skinnbandet som höll ihop det och lät föremålet inuti falla ut på stenen. Det liknade mest en grankotte, men en mycket jämn och vacker sådan. Förresten såg man att det inte var en grankotte, för den brann fortfarande med sin blålila låga och ur dess sprickor rann en tjock silverfärgad vätska. Niyakma sträckte fram pekfingret och fångade en droppe av vätskan, som närmast hypnotiserande reflekterade lågornas sken, på fingertoppen. Hon strök sakta fingret utmed skårorna i stenen, samtidigt som hon med slutna ögon mumlade fram urgamla formler.

Stenen började plötsligt vibrera och svävade sakta upp några centimeter ovanför marken. Under den glödde det med samma blekblåa sken som knytets lågor. Niyakma stack in handen under stenen, fumlade ett tag och drog sedan ut den igen, hårt knuten. Blått ljus sipprade ut mellan hennes fingrar. Hon tog upp tygstycket som hade varit virat runt den brinnande grankotten, lindade in föremålet i den och stoppade det i fickan. Hon hade plockat upp grankotten och skulle just vända sig om och gå, när en hög mansröst ljöd utanför grottan.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Den här låten har jag, Coco och Mika gått och sjungit på i typ två timmar idag. Man får den helt enkelt ur skallen! Skånsk musik är så go ^^
 

Nu stod hon bredbent på avsatsen och spanade fundersamt uppåt. För några veckor sedan hade en del av hennes vanliga väg uppåt rasat och hon hade inte kunnat ta sig längre upp. Men nu var hon tvungen, så hon började försiktigt klättra uppför klippan några meter till höger om den vanliga vägen. Först var hon tveksam men allt eftersom hon kom högre upp och klippan förblev stadig blev hon säkrare och snart klättrade hon lika lätt som vanligt. En gång klev hon på en lös sten och hjärtat hoppade upp i halsgropen när den gav vika och föll ner på avsatsen, men hon höll i sig hårt med händerna och lade snabbt tyngden på den andra foten som stod stadigt. Snart var hon uppe på platån, den sträckte sig vida omkring henne och som alltid tog det några sekunder för henne att ta in dess storlek. Sedan började hon vant kliva och hoppa från sten till sten på det ojämna underlaget, med sikte strax till vänster om cirkelns mitt. Hennes hjärta bultade hårdare för varje meter hon kom närmare sitt mål, och det berodde inte bara på ansträngningen av att småspringa på ojämnt underlag.

Efter några minuter slog hon av på takten och stannade slutligen helt framför en stor stenbumling, drygt en meter hög och dubbelt så bred. Den var täckt av flera lager mossa och såg ut att ha legat där sedan urminnes tider. Sakta gick Niyakma fram till den och runt den. Marken här var förrädisk, det fanns hål mellan stenarna som doldes av mossa. Hon lade händerna på stenen och tog stöd emot den medan hon trevade sig fram till skuggsidan. Hennes fötter stannade vid ett hål, stort nog för henne att glida ner igenom. Hon kastade en snabb blick omkring sig, stack ner fötter och ben i hålet och släppte taget om stenen.

I samma stund som det blev offentligt att Barack Obama skulle bli USA:s nästa president slog en tanke mig. Varför jag har väntat såhär länge med att dela den med andra vet jag ärligt talat inte. Kanske för att jag tyckte det var fånig. Men jag kan väl ändå inte vara den enda i världen som haft denna tanke?

När världen fick reda på att USA skulle få sin första svarta president någonsin hade jag precis sett Independence Day och Day After Tomorrow för sjuttioelfte gången. I båda de filmerna är det någon skådis som gestaltar USA:s president. Kanske kan ni gissa i vilka banor mina tankar gick?

Jo, min tanke var såhär: Kommer det någonsin finnas någon som vågar göra en film med en svart skådespelare som gestaltar USA:s president?

I många filmer är det oftast ingen specifik president man har menat att gestalta, de nämns oftast inte vid namn. Och jag menade heller inte att en svart skådespelare tvunget skulle gestalta Obama, även om de flesta skulle tänka på honom. Jag bara undrar om det någonsin kommer förekomma att en svart skådespelare får spela världens mäktigaste person i en film?



Jag skulle tycka det var grymt coolt :D

// Z

Har precis skrivit klart och skickat in min svenska debattartikel, och nu är jag så nöjd att jag ger er fortsättningen på min indianstory =) Första delen läser ni här!

Hon hade fyllt sjutton för två månader sedan och det viskades redan i byn om att hövdingens son Tothan var intresserad av henne och skulle fria på hennes artonde födelsedag. Niyakma, som fick kämpa mot impulsen att himla med ögonen varje gång hon hörde Tothans namn, lämnade alltid tältet när det ryktet kom på tal. Inte för att det inte låg någon sanning i det, för det gjorde det, utan helt enkelt för att hon tyckte innerligt illa om hövdingens son. Det var naturligtvis synd och skam att göra det, det var meningen att alla unga flickor i stammen skulle tråna efter honom. Men Niyakma kunde inte hjälpa det, hon tyckte han var sliskig och påträngande och irriterande självsäker. Wahkona frågade henne ständigt om hon inte skulle ta och ge honom en chans, eller åtminstone visa intresse för någon av de andra unga männen i byn. Niyakma viftade bara bort dessa förslag, men allt eftersom hon blev äldre blev modern mer och mer angelägen om att hon skulle hitta en man. Niyakma visste att hon inte skulle kunna slingra sig undan länge till.

Men just nu var alla problem hemma i byn som bortglömda, för nu saktade hennes fötter in framför Röda Ögats Kullar. Det var en imponerande och mycket märklig samling åsar, klippor och stenar som skapade en nästan perfekt cirkelrund form, drygt en kilometer i diameter. Den högsta punkten låg nära kanten, till höger om Niyakma, och den reste sig till och med över trädtopparna. Den här platsen betraktades som ytterst helig och till och med magisk, och det berättades alla möjliga sägner om den. Den vanligaste uppfattningen om Röda Ögats Kullar var att stället en gång hade hyst stor ond magi, och av den anledningen vågade sig inte många ut hit.

Men Niyakma hade alltid känt en stor frid här. Varje gång hon satte foten på de mossklädda stenarna kände hon hur alla bekymmer rann av henne. Hon hävde sig upp och började vant klättra mot den första avsatsen, oval till formen och täckt av mossa så tjock att man med lätthet kunde sova där utan att ens känna stenen undertill. Avsatsen badade i solljus eftersom träden inte kom åt att skugga här, och först nu började Niyakma känna av hur varmt det faktiskt var. Det var snart högsommar och dags för den årliga sommarfesten, Niyakma längtade redan. På årets ljusaste dag var det fest ett helt dygn med dans, god mat och spännande historier från de äldsta och visaste i byn. Niyakmas farbror var en utomordentlig sagoberättare och hans lugnare historier hade vyssat henne till sömns många gånger när hon var yngre.


To be continued...


Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!

Niyakma stod alldeles stilla och försökte låta bli att andas trots att hon var andfådd. Hennes händer greppade krampaktigt om den tjocka trädstammen bakom henne, och hon vågade knappt röra på huvudet tillräckligt mycket för att snegla på den stora grizzlybjörnen. Hon visste att den hade hört henne men inte sett henne, och därför stod hon nu så stilla hon kunde och väntade. Det var en hane, gammal och med grå stråk i pälsen men häpnadsväckande stor och respektingivande. Den fuktglänsande nosen sniffade oupphörligt, men ögonen som var grumliga av ålder syntes knappt under all päls. Niyakma lutade huvudet bakåt mot trädstammen, slöt ögonen och väntade.

En kvist knäcktes en bit bort och hon slog upp ögonen. Mycket långsamt vred hon huvudet lite åt vänster och såg att björnen var på väg bort mot den lilla bäcken som rann i en dal alldeles i närheten. Niyakmas hjärta bultade hårt och hon vågade inte sig på ett riktigt andetag förrän björnen hade varit ur sikte en god stund. Hon var hyfsat van vid att möta björnar men idag var hon mer nervös än vanligt. Och hon visste vad det berodde på. Hon tittade upp mot himlen och försökte avläsa solens position genom det tjocka mörkgröna lövverket. Hon hade fortfarande tid på sig. Hon tog några steg framåt, såg sig hastigt omkring och började sedan springa igen. Hon duckade skickligt för låga grenar och hennes mockasiner åstadkom inte mycket ljud mot den mossklädda marken. Den enda anledningen till att björnen hade hört henne var att hon slarvigt nog tittat åt ett annat håll och trampat på en stor död gren. Annars tog hon sig alltid fram smidigt och så gott som ljudlöst, och det var därför hennes smeknamn var Vindens Blomma. Vacker, ljudlös och alltid på språng, det var vad hennes mormor alltid sade om henne. Niyakma blev lika generad varje gång, hon tyckte inte om att bli påmind om att hon hade ärvt sin mammas utseende.

Wahkona var en ryktbar skönhet som hade gått fram som en präriebrand bland de stiliga unga männen i stammen fram tills hon var tjugoåtta år fyllda och träffade Bawatha, Niyakmas pappa. Alla hade förundrats över hur en kvinna som Wahkona, som alltid bara hade nöjt sig med de stiligaste männen, kunde falla så handlöst för en grovhuggen krigare som Bawatha. Många Cherokesers hjärtan hade krossats den kvällen då Wahkona och Bawatha offentliggjorde sitt äktenskap. Knappt nio månader senare föddes ett barn som var en exakt kopia av Wahkona. Föräldrarna och alla andra i byn blev förtjusta över flickans spikraka korpsvarta hår, fylliga läppar och vackert rödbruna hud. När hon växte upp syntes det även att hon var finlemmad, hade god hållning, smäckra vrister och kunde springa som vinden. Hon var smal men stark och lät ingen sätta sig på henne.

Hon hade fyllt sjutton för två månader sedan och det viskades redan i byn om att hövdingens son Tothan var intresserad av henne och skulle fria på hennes artonde födelsedag. Niyakma, som fick kämpa mot impulsen att himla med ögonen varje gång hon hörde Tothans namn, lämnade alltid tältet när det ryktet kom på tal. Inte för att det inte låg någon sanning i det, för det gjorde det, utan helt enkelt för att hon tyckte innerligt illa om hövdingens son. Det var naturligtvis synd och skam att göra det, det var meningen att alla unga flickor i stammen skulle tråna efter honom. Men Niyakma kunde inte hjälpa det, hon tyckte han var sliskig och påträngande och irriterande självsäker. Wahkona frågade henne ständigt om hon inte skulle ta och ge honom en chans, eller åtminstone visa intresse för någon av de andra unga männen i byn. Niyakma viftade bara bort dessa förslag, men allt eftersom hon blev äldre blev modern mer och mer angelägen om att hon skulle hitta en man. Niyakma visste att hon inte skulle kunna slingra sig undan länge till.


To be continued...

Idag är det tredje advent och dagen spenderar jag naturligtvis framför datorn. Plugg, bildredigeringar och så en gammal kärlek jag på nytt har upptäckt: Tycoon City New York! Det är precis såna spel som jag (och min kära mor) älskar; bygga, bygga, bygga. Men jag har inget emot spring-och-döda-spel heller, så länge det är en bra story (typ mitt älskade Halo :D <3), jag tycker bara det finns för många :P
Men hursomhelst, är helt fast i Tycoon just nu och har precis kommit in på listan över de 10 rikaste i New York :D Applåd till mig!



Ciaociao!
// Z

Det är gratis att titta...

Världens bästa Chrissy är på väg hit, vi ska kolla på Idolfinalen. Jag har inte följt Idol i år, eller förra året heller för den delen, men jag kan väl offra mig och titta på finalen =) Trevligt med lite sällskap iaf, mam och pap har åkt upp till fritidshuset och är där över helgen.

// Z

Rubriken har inte något att göra med någonting alls (blev det där rätt...?), det är bara en bra låt jag lyssnar på. (Deana Carter - Turn Those Wheels Around)
Min önskelista till julen 2008 ser ut som följer: (eller som ovan, välj själva)

 - Plånbok från Accent, dock en röd men jag hittade ingen bild på det
 - Läpptelefon från Ting i Lund, dock en silverfärgad men jag hittade ingan bild på det heller
 - Pengar, no explanation needed
 - Mamma Mia! på dvd, dels för att det är en så underbar film och dels för att jag vill att mina föräldrar ska se den också, jag tror de hade gillat den
 - Svarta Skullcrushers från Skullcandy, vissa personer tycker att jag skulle se ut som en emo i dem men det struntar jag högaktningsfullt i
 - Om Jag Kunde Drömma av Stephenie Meyer, första boken i Twilight-serien alltså <3
 - Spore, ett PC-spel gjort av samma människor som skapade The Sims
 - Kingdom Hearts, PS2-spel som alla lovordar, ävne om det inte precis är nytt

Undrar om jag får något av det?

Den tunna gräddvita gardinen fladdrade sakta framför det öppna fönstret. En svag sommarbris letade sig in i det tysta rummet och fick håret att fladdra lite på de båda pojkarna som satt där. Utanför sken solen och man kunde höra ljuden från badplatsen några hundra meter bort, men i rummet var det knäpptyst. Det enda som hördes var pojkarnas långsamma andetag.

Den ene var lång och gänglig. Han hade rödblont hår, ljus hy och närapå svarta ögon. De såg nästan groteska ut mot hans vita panna och kinder.

Den andre var lite kortare och mer muskulös. Han hade rufsigt nötbrunt hår, gröna ögon och en jämn, vacker solbränna. Ett par stora solglasögon hängde från linningen på hans svarta t-shirt.

Samuel såg på Isak. Sorgen efter modern blänkte ännu i kamratens gröna blick. Samuel såg ner på sina vita händer som han höll hårt knäppta i knät. Han undrade om han kunde leva med sig själv mycket längre till. Han hade dödat sin bäste väns mamma och skyllt på sin bror, som var en ökänd bråkstake. Hur hade han kunnat vara så korkad? Han böjde på nacken och gömde sitt smala ansikte i händerna.

Isak satt med armbågen på den jeansklädda knät, hakan på sin knutna näve och stirrade rakt ut i luften. Skuldkänslorna sköt som pilar genom hans brunbrända kropp. Han tänkte på den där kvällen, den där festen. Samuels lillasyster hade varit där. Gud, vad fin hon var. Isak slöt ögonen. Han hade gett henne kokain. Hur hade han kunnat vara så utomordentligt korkad? Ge knark åt sin bäste väns syrra! Han måste ha något fel i huvudet. Hon hade blivit tvungen att åka till sjukhuset och behandlas för överdos. Han, Isak, var skyldig men han flydde. Samuels familj hade aldrig fått reda på Isaks inblandning. Men nu skulle de få det. Skulden och skammen åt upp honom inifrån. Han tog ett djupt andetag och sade:
 - Samuel?

Denne hade tydligen varit försjunken i tankar, för han ryckte till lite innan han tittade upp.

 - Ja?

 - Det var jag som gav knark till din syster, sade Isak som hade bestämt sig för att få det snabbt avklarat.

Samuels blick blev tom. Han sade inget. Hans svarta ögon stirrade ner i golvet och händerna var nu så hårt knäppta att de om möjligt verkade ännu vitare än förut.

 - Jag menade absolut inte att det skulle bli som det blev, sade Isak med ostadig röst. Men det bara hände, allt blev fel.

Nu vände Samuel blicken mot honom och han hade ett ansiktsuttryck Isak aldrig hade sett förut. Han öppnade de tunna läpparna och sade långsamt:
 - Isak. Det var jag som körde ihjäl din mamma. Jag tappade kontrollen. Det var inte min brors fel, det var jag.

Nu var det Isaks tur att bli helt tom i blicken. Han stirrade på Samuel utan att riktigt se honom. Sedan reste han sig plötsligt, tvekade ett ögonblick och gick fram till dörren. Med handen på dörrvredet vände han på huvudet och såg på Samuel med plågad blick.

 - Jag är ledsen, fick han fram.

Samuel nickade kort.

 - Jag också.

Hans röst bröts. De båda pojkarna såg på varandra i ytterligare några sekunder, sedan slet Isak upp dörren och marscherade raka vägen ut ur Samuels liv. Och när Samuel stängde dörren efter honom, visste han att han oåterkalleligt hade stängt dörren till deras vänskap.

Howdy.

Igårkväll hade jag lite tråkigt så då lekte jag lite på spreadshirt. Här är resultaten, jag tyckte de blev rätt fina ^^


Helt ledig idag eftersom Katte har sitt FN-rollspel och jag inte är med på det (bara för de som läser samhäll B), men var tvungen att åka in och göra franskaprovet. Det gick nog inte så bra :/ Eller jo, bra gick det väl men sämre än det brukade :P Faan vad jag låter som ett MVG-barn nu xD
Lyckades också tappa mina nya vantar (köpta i tisdags!) på bussen. Two thumps waaay up, Z!
Skönt att provet är över i alla fall! Nästa sak att oroa sig för är kinesiska muntligt prov på onsdag...

Nu ska jag... kolla på film tror jag.

With love,
Zambina