Tunneln var inte särskilt lång och snart var hon framme vid dess slut. Den mynnade ut i en cirkelrund sal, ungefär fem meter i diameter och lika hög. Taket och de bortre väggarna var utom räckhåll för Niyakmas lilla ljuskrets, och hon kunde bara skymta sitt mål som låg drygt en meter framför henne. Hon gick fram till det, lade det lilla knytet ovanpå det och sjönk ner på knä. Det såg inte mycket ut för världen vid första anblicken, det såg bara ut som en helt vanlig sten, ungefär lika stor som ett människohuvud. Men om man tittade närmare, vilket hon nu gjorde, kunde man se att det fanns skåror i dess yta. Många skåror, både djupa och grunda, och tillsammans bildade de ett komplicerat och mycket vackert mönster.

Niyakma tog nu upp knytet igen, knöt upp skinnbandet som höll ihop det och lät föremålet inuti falla ut på stenen. Det liknade mest en grankotte, men en mycket jämn och vacker sådan. Förresten såg man att det inte var en grankotte, för den brann fortfarande med sin blålila låga och ur dess sprickor rann en tjock silverfärgad vätska. Niyakma sträckte fram pekfingret och fångade en droppe av vätskan, som närmast hypnotiserande reflekterade lågornas sken, på fingertoppen. Hon strök sakta fingret utmed skårorna i stenen, samtidigt som hon med slutna ögon mumlade fram urgamla formler.

Stenen började plötsligt vibrera och svävade sakta upp några centimeter ovanför marken. Under den glödde det med samma blekblåa sken som knytets lågor. Niyakma stack in handen under stenen, fumlade ett tag och drog sedan ut den igen, hårt knuten. Blått ljus sipprade ut mellan hennes fingrar. Hon tog upp tygstycket som hade varit virat runt den brinnande grankotten, lindade in föremålet i den och stoppade det i fickan. Hon hade plockat upp grankotten och skulle just vända sig om och gå, när en hög mansröst ljöd utanför grottan.


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!