Simon öppnade långsamt ögonen. Hela huvudet bultade av smärta och han hade ingen aning om var han befann sig. Han låg på rygg och stirrade rakt upp i himlen, fast det såg inte ut som den himmel han var van vid. Den var mörk och tycktes... bölja. Han kunde inte fundera ut något bättre ord för fenomenet han såg just nu - han måste koncentrera sig på att komma på om han var död eller inte. Han prövade försiktigt att andas. Det gick bra, fast det fanns en massa damm och smuts i luften så han började hosta. När han hade slutat försökte han röra på armarna. Det gick också bra, förutom en smärta i vänster handled. Förmodligen bara en stukning, tänkte han när han även började röra på benen. Där var det värre. Det var någonting som gjorde ont på höger lår, men han kunde inte se vad det var eftersom han låg och stirrade upp i luften. Han undrade om han kunde sätta sig upp och bestämde sig för att det var värt ett försök.

    Det gick inte smärtfritt, men till slut satt han upp med benen utsträckta framför sig. Hans huvud gjorde ont på ett dovt och bekant sätt, som om han hade legat på sten en lång tid. När han försiktigt vred på den ömma nacken såg han att det faktiskt var precis vad han hade legat på. Han vred tillbaka huvudet igen, långsamt eftersom han var osäker på om han hade skador i nacke och rygg, och undersökte sitt högra lår. Hans byxor var sönderslitna ungefär en decimeter ovanför knäet och han kände ett stygn av irritation. Byxorna var ett par splitternya Levi's som hade kostat honom hela månadspengen så när som på en hundring. Men han glömde snabbt bort pengarna när han såg att skåran i jeansen var drygt en decimeter lång och kantad av blod; hans blod. Försiktigt satte han fingrarna i skåran och drog isär den, och avslöjade ett djupt och ojämnt hack tvärsöver hela låret. Hacket var kantat av smuts och grus och nu när han visste om att han hade det gjorde det plötsligt fruktansvärt ont. Det där skulle bli inflammerat om han inte kunde tvätta det snart. Det kanske redan var för sent, men hur som helst kunde det inte bli värre för att han tvättade det. På jakt efter en vattenkälla såg han sig omkring, och insåg att han inte hade gjort det tidigare. Chocken fick honom nästan att ramla baklänges igen.

    Allting var mörkt, som på natten fast ändå inte. Det verkade ligga ett konstigt svagt ljus över hela jorden. För han var väl fortfarande på jorden? Det måste han vara, allting kändes så bekant fastän det definitivt inte såg bekant ut. Han låg på en svagt upphöjd stenhäll med buskage omkring, fast buskagen såg svedda och döda ut och någonstans nere i det som hade varit undervegetationen glödde det svagt. Han vred på huvudet åt andra hållet och såg att diset av damm och smuts på himlen var upplyst av ett svagt orange sken, uppskattningsvis några kilometer bort. Stadsljus? Eld? Det gick inte att avgöra härifrån. Men kanske betydde ljuset att det fanns människor där, och i så fall måste han ta sig dit. Han måste få veta vad som pågick.

    Hans blick återvände till det blodiga hacket i benet och han bet sig i läppen. Han skulle inte kunna gå långt med det där. Han lyfte på huvudet och tittade rakt framför sig men där fanns bara fler brända buskar, och längre bort några brända träd. Inget spännande där. Försiktigt satte han höger hand i marken och hasade runt lite för att kunna titta bakom sig. När det gick upp för honom vad det var han såg tog hans hjärta ett litet skutt av lättnad.

    Det var havet.

    Havet - i hela sin renande massiva oändlighet. Han kunde inte se horisonten, han kunde faktiskt inte se mer än ett par meter av vattnet, men det räckte. Dessutom såg allting plötsligt ännu mer bekant ut. Stenhöjden, havet på det avståndet... han måste vara på Snäckstranden, den som bara låg tio minuters cykelväg från hans hus.

    Men hur hade han hamnat här? Det sista han mindes var att han och Kim hade varit på väg till Johannes fest på fredagskvällen. Ja herregud, Kim! Vart fanns hon? Vad hade hänt henne? Plötsligt grep skräcken tag om hans strupe och hjärtat började bulta hårdare. Han kom ihåg att de hade sett ett gäng killar i tjugoårsåldern stå i en klunga runt något inne i en gränd, ganska nära Johannes hus. Men sedan var huvudet blankt, han kom inte ihåg någonting efter det. Han visste att han hade hållit Kim i handen och han hade inget minne av att ha släppt taget om henne. Men nu var hon inte här, han var ensam och började bli väldigt orolig. Och vad var det som hade hänt med jorden? Han måste ta reda på det och han måste få veta vart Kim fanns. Han tittade bort mot det orange skenet en gång till, tog ett djupt andetag och började hasa sig i riktning mot vattnet. Han vågade inte stödja på benet riktigt än.

    När han hade hasat de drygt tio metrarna ner till havet satt han stilla en stund och bara andades, försökte lugna ner sig själv och andetagen. Luften var tung att andas och han var andfådd efter att bara ha förflyttat sig en så liten bit. Att ta sig bort till det orange skenet skulle inte bli en bit kaka, det stod klart nu. Simon skakade det mörkbruna håret ur ögonen och stack försiktigt ner fingertopparna i vattnet.

    En sekund senare drog han förskräckt tillbaka handen igen, hans ögon var uppspärrade av förvåning. Vattnet... stacks? Tanken lät fånig men det var så det kändes, som om vattnet var fullt med små nålar som hade stuckit honom i fingrarna. Han studerade sina fingertoppar, såg att de var rödflammiga och irriterade och kände att de också sved en aning. Han såg på havet, helt förstummad. Vad var det här? Skräcken spred sig återigen genom honom och tankarna snurrade i hans stackars huvud. Vad hade hänt? Vad?


To be continued...