Genast började det lysa starkare och ge ljud ifrån sig. Niyakma ryckte till men en blick från Rawatan sade henne att hon inte behövde vara rädd. Han höll hela handen över tecknet nu och ljudet av vatten som forsar utför ett vattenfall dränkte nästan hans koncentrerade mässande. Niyakmas blick slets mellan honom och tecknet när oljudet plötsligt tystnade samtidigt som han gjorde det. Han stod tyst och orörlig i några sekunder, sedan lösgjorde han handen från väggen och öppnade ögonen. Niyakma tittade på hans hand och trodde inte sina ögon.

Ett perfekt klot av vatten svävade några centimeter ovanför hans handflata. Det vet inte stort, kanske fem centimeter i diameter, men det var otroligt vackert. Alla de färger som vatten kan ha verkade finnas i detta enda lilla klot, från det glittrande tropiska azurblåa till skogstjärnarnas svarta djup. Niyakma kunde inte ta ögonen ifrån det här magiska undret. Vattenmagin var den mest respekterade och fruktade formen av magi som fanns på jorden. Den som kunde kontrollera hav, floder, sjöar och regnmoln efter egen vilja kunde kontrollera världen.

Och plötsligt, som en blixt från klar himmel, kom Niyakma på vad det var med den där gröna elden. Hon drog ett häftigt andetag och tog stöd med handen mot väggen för att inte ramla omkull. Rawatan märkte det inte, han hade satt sig ner på huk och vände nu över det lilla klotet från hand till hand, samtidigt som han hänfört betraktade det ur alla vinklar. Niyakma svalde några gånger, tog försiktigt bort handen från väggen och konstaterade att hon inte skulle falla i golvet. Hon satte sig ner bredvid honom och stirrade länge in i vattenklotet innan hon talade.

 - Rawatan, får jag fråga dig en sak?

Han sneglade på henne.

 - Vadå?

Hon tog ett djupt andetag och höll kvar hans blick.

 - Varför har du inte dödat mig än?


To be continued...

Vill du vara säker på att inte missa fortsättningen? Följ min blogg med bloglovin!