Niyakma stod alldeles stilla och försökte låta bli att andas trots att hon var andfådd. Hennes händer greppade krampaktigt om den tjocka trädstammen bakom henne, och hon vågade knappt röra på huvudet tillräckligt mycket för att snegla på den stora grizzlybjörnen. Hon visste att den hade hört henne men inte sett henne, och därför stod hon nu så stilla hon kunde och väntade. Det var en hane, gammal och med grå stråk i pälsen men häpnadsväckande stor och respektingivande. Den fuktglänsande nosen sniffade oupphörligt, men ögonen som var grumliga av ålder syntes knappt under all päls. Niyakma lutade huvudet bakåt mot trädstammen, slöt ögonen och väntade.

En kvist knäcktes en bit bort och hon slog upp ögonen. Mycket långsamt vred hon huvudet lite åt vänster och såg att björnen var på väg bort mot den lilla bäcken som rann i en dal alldeles i närheten. Niyakmas hjärta bultade hårt och hon vågade inte sig på ett riktigt andetag förrän björnen hade varit ur sikte en god stund. Hon var hyfsat van vid att möta björnar men idag var hon mer nervös än vanligt. Och hon visste vad det berodde på. Hon tittade upp mot himlen och försökte avläsa solens position genom det tjocka mörkgröna lövverket. Hon hade fortfarande tid på sig. Hon tog några steg framåt, såg sig hastigt omkring och började sedan springa igen. Hon duckade skickligt för låga grenar och hennes mockasiner åstadkom inte mycket ljud mot den mossklädda marken. Den enda anledningen till att björnen hade hört henne var att hon slarvigt nog tittat åt ett annat håll och trampat på en stor död gren. Annars tog hon sig alltid fram smidigt och så gott som ljudlöst, och det var därför hennes smeknamn var Vindens Blomma. Vacker, ljudlös och alltid på språng, det var vad hennes mormor alltid sade om henne. Niyakma blev lika generad varje gång, hon tyckte inte om att bli påmind om att hon hade ärvt sin mammas utseende.

Wahkona var en ryktbar skönhet som hade gått fram som en präriebrand bland de stiliga unga männen i stammen fram tills hon var tjugoåtta år fyllda och träffade Bawatha, Niyakmas pappa. Alla hade förundrats över hur en kvinna som Wahkona, som alltid bara hade nöjt sig med de stiligaste männen, kunde falla så handlöst för en grovhuggen krigare som Bawatha. Många Cherokesers hjärtan hade krossats den kvällen då Wahkona och Bawatha offentliggjorde sitt äktenskap. Knappt nio månader senare föddes ett barn som var en exakt kopia av Wahkona. Föräldrarna och alla andra i byn blev förtjusta över flickans spikraka korpsvarta hår, fylliga läppar och vackert rödbruna hud. När hon växte upp syntes det även att hon var finlemmad, hade god hållning, smäckra vrister och kunde springa som vinden. Hon var smal men stark och lät ingen sätta sig på henne.

Hon hade fyllt sjutton för två månader sedan och det viskades redan i byn om att hövdingens son Tothan var intresserad av henne och skulle fria på hennes artonde födelsedag. Niyakma, som fick kämpa mot impulsen att himla med ögonen varje gång hon hörde Tothans namn, lämnade alltid tältet när det ryktet kom på tal. Inte för att det inte låg någon sanning i det, för det gjorde det, utan helt enkelt för att hon tyckte innerligt illa om hövdingens son. Det var naturligtvis synd och skam att göra det, det var meningen att alla unga flickor i stammen skulle tråna efter honom. Men Niyakma kunde inte hjälpa det, hon tyckte han var sliskig och påträngande och irriterande självsäker. Wahkona frågade henne ständigt om hon inte skulle ta och ge honom en chans, eller åtminstone visa intresse för någon av de andra unga männen i byn. Niyakma viftade bara bort dessa förslag, men allt eftersom hon blev äldre blev modern mer och mer angelägen om att hon skulle hitta en man. Niyakma visste att hon inte skulle kunna slingra sig undan länge till.


To be continued...