Vänskap
Hey ho, Z ska försöka skriva ett seriöst inlägg igen. Eller ja, försöka och försöka, tyckte det förra blev rätt bra, och där flög orden bara ut ur fingrarna utan att jag tänkte så mycket på vad jag skrev. Fast det är klart, då var jag inte mosig i hjärnan av en massa Family Guy och Simpsons. Bara en varning: det här inlägget kommer bli megalångt, så om du bestämmer dig för att vara the tough guy och läsa genom hela; ta med proviant! ;D
Hur som helst satt jag och funderade rätt mycket på bussen hem i eftermiddags. Det jag funderade på var vänskap. Inte någon speciell sorts vänskap, utan bara i allmänhet. Vi omger oss med folk varenda dag; i skolan, på jobbet, på fritiden. Vissa av dem är nära vänner, andra är kompisar och vissa är vi bara vagt bekanta med. Jag funderade särskilt på dessa 'steg' i det sociala. Att bli bekant med någon är ju ganska klart när det sker, enligt mig behöver man egentligen bara ha hälsat på en person för att vara bekant med denne. Men var går gränsen mellan bekant och kompis? Jag är ganska säker på att det inte går att hitta någon absolut gräns, men någon skillnad måste det ju ändå vara? Det är som när blått tonas om till grönt på en datorskärm, kan man säga exakt i vilken sekund det slutar att vara blått och blir grönt? Nej.
Och när går kompis över till vän? Det första som kommer upp i mitt huvud när jag tänker på det är tillit. Att ha en vän man innerst inne inte litar på är omöjligt för mig. En person jag inte helt litar på får stanna på kompis-staidet. De jag litar till 110% på och kan berätta (nästan) allt för betraktar jag som nära vänner. De är i dagsläget två; Chrissy och Challe. Tack för att ni lyssnar på allt mitt jidder <3
Sedan finns det ju de som är steget under nära vänner, d.v.s. vänner. Dessa finns det en del av i mitt liv, och även här drar jag en gräns vid tillit. Det är också viktigt att trivas med personen, men om man inte gör det kommer den sällan upp ur kompis - eller ens bekant -stadiet. Det är inte så att jag inte litar på mina vänner, men kanske inte till 110%. Snarare 97%. Men shit, häng inte upp er på sifforna ändå, jag bara drar till med något. Jag är säker på att ni förstår vad jag menar.
En annan sak som kom upp i mitt huvud precis är att man beter sig olika med olika personer. Detta kanske låter som en självklarhet, men jag tänkte ändå lite närmare på det. Som jag ser på det så har jag personligen två bekantskapskretsar. Jag har Bjärredsfolket, gamla 9A, hela den grejen. Och så gymnasiefolket, the gang i klassen, det folket. Sure, de här kretsarna blandas ju ihop mer och mer med tiden, när folk lär känna varandra, men jag ser fortfarande på det som två separata delar. Och jag beter mig annorlunda beroende på vilken del jag befinner mig i.
Nu kanske det här låter helt fel, som om jag lägger på en mask och spelar en roll i en av kretsarna, men så är det inte. När jag är med någon från gamla 9A, högstadiefolket, är jag mig själv till 100%. De känner mig utan och innan, inget jag gör kan förvåna dem längre. Är den 9A-filmkväll kan jag gå nästan osminkad om jag känner för det, för de bryr sig inte, och jag bryr mig inte heller. Inte när jag är med dem. De vet allt som finns att veta, så att säga.
Med gymnasiefolket är det lite annorlunda. Det är inte så att jag är en annan person med the gang, men jag håller igen lite på vissa delar. Jag vågar inte riktigt lika mycket. They're too new, I guess. Jag tycker om dem väldigt mycket, men det är så mycket de inte vet. Så mycket de inte har upplevt tillsammans med mig, och som jag inte har upplevt med dem. Jag är lite annorlunda med dem, helt enkelt. Fortfarande mig själv, men lite annorlunda.
För att gå över till tråkigare saker; något av det värsta som finns är att förlora en vän. Då menar jag inte genom att vännen dör, för det har jag lyckligtvis aldrig varit med om, utan genom att man helt enkelt slutar vara vänner/kompisar. Detta kan bero på flera olika saker, vissa är värre än de andra.
Något av det vanligaste är väl att man helt enkelt glider ifrån varandra. Man växer upp och blir annorlunda, och trivs inte med en viss sorts människor längre. Så är det och så kommer det att förbli, men jag tycker ändå det är trist att tänka på de kompisar man hade när man var yngre, och som man inte har någon kontakt med alls nu. Man undrar ju hur de har det ibland, vad de sysslar med och om det går bra för dem?
En annan anledning kan vara att den ena parten säger upp bekantskapen, och det i sin tur kan bero på många olika saker. Tänker inte gå in på alla men det kan ju t.ex vara ett bråk, ett svek, obesvarad kärlek etc etc. Vi har väl alla sett filmer där person A förklarar för person B att hon/han har känslor för person B, och sedan säger att det är bäst för person A:s känslor om de inte är vänner alls? Sånt tycker jag bara är skit.
Det allra värsta för mig när det gäller vänner och vänskap är när vänner börjar bete sig konstigt, annorlunda mot en. Ignorerar en, eller låter bli att möta ens blick, svarar knappt på tilltal, allt sånt. Jag AVSKYR att bli ignorerad. Jag AVSKYR när folk inte kör med raka rör och berättar what the fuck the problem is. Ska du vara min vän så ska du vara ärlig. Jag tror stenhårt på talesättet: Hellre sårad av sanning än lycklig av lögn. Om jag får reda på att en vän har ljugit mig rakt upp i ansiktet blir jag asförbannad. Ärlighet är, enligt mig, något av det viktigaste som finns. Glöm aldrig det, my friends <3
Tänkte avsluta det här mastodontinlägget med lite gladare rader. För vad vore världen utan vänner? Att komma till skolan på morgonen och få krama om Coco och Mika. Att sitta på 10-rasten och lyssna på Jack och Koffes nördsnack, utbyta blickar med Mika och Coco och leende himla med ögonen åt våra pojkars nördighet. Att asgarva åt någon av Hannes historier på lunchen. Sitta och fika och snacka skit på E-house med Patrice. Sitta vid hetväggen och klia Jack medan han vilar huvudet mot Mikas ben och snackar ännu mer nördsnack med Koffe. Träffa på Chrissy under rasten och snacka om oväsenligheter och Don Rosa. Sms:a med Annapanna eller Challe på en tråkig lektion. Räcka ut tungan åt Johanna och nypa Malin O i röven.
<3
// Z
Hur som helst satt jag och funderade rätt mycket på bussen hem i eftermiddags. Det jag funderade på var vänskap. Inte någon speciell sorts vänskap, utan bara i allmänhet. Vi omger oss med folk varenda dag; i skolan, på jobbet, på fritiden. Vissa av dem är nära vänner, andra är kompisar och vissa är vi bara vagt bekanta med. Jag funderade särskilt på dessa 'steg' i det sociala. Att bli bekant med någon är ju ganska klart när det sker, enligt mig behöver man egentligen bara ha hälsat på en person för att vara bekant med denne. Men var går gränsen mellan bekant och kompis? Jag är ganska säker på att det inte går att hitta någon absolut gräns, men någon skillnad måste det ju ändå vara? Det är som när blått tonas om till grönt på en datorskärm, kan man säga exakt i vilken sekund det slutar att vara blått och blir grönt? Nej.
Och när går kompis över till vän? Det första som kommer upp i mitt huvud när jag tänker på det är tillit. Att ha en vän man innerst inne inte litar på är omöjligt för mig. En person jag inte helt litar på får stanna på kompis-staidet. De jag litar till 110% på och kan berätta (nästan) allt för betraktar jag som nära vänner. De är i dagsläget två; Chrissy och Challe. Tack för att ni lyssnar på allt mitt jidder <3
Sedan finns det ju de som är steget under nära vänner, d.v.s. vänner. Dessa finns det en del av i mitt liv, och även här drar jag en gräns vid tillit. Det är också viktigt att trivas med personen, men om man inte gör det kommer den sällan upp ur kompis - eller ens bekant -stadiet. Det är inte så att jag inte litar på mina vänner, men kanske inte till 110%. Snarare 97%. Men shit, häng inte upp er på sifforna ändå, jag bara drar till med något. Jag är säker på att ni förstår vad jag menar.
En annan sak som kom upp i mitt huvud precis är att man beter sig olika med olika personer. Detta kanske låter som en självklarhet, men jag tänkte ändå lite närmare på det. Som jag ser på det så har jag personligen två bekantskapskretsar. Jag har Bjärredsfolket, gamla 9A, hela den grejen. Och så gymnasiefolket, the gang i klassen, det folket. Sure, de här kretsarna blandas ju ihop mer och mer med tiden, när folk lär känna varandra, men jag ser fortfarande på det som två separata delar. Och jag beter mig annorlunda beroende på vilken del jag befinner mig i.
Nu kanske det här låter helt fel, som om jag lägger på en mask och spelar en roll i en av kretsarna, men så är det inte. När jag är med någon från gamla 9A, högstadiefolket, är jag mig själv till 100%. De känner mig utan och innan, inget jag gör kan förvåna dem längre. Är den 9A-filmkväll kan jag gå nästan osminkad om jag känner för det, för de bryr sig inte, och jag bryr mig inte heller. Inte när jag är med dem. De vet allt som finns att veta, så att säga.
Med gymnasiefolket är det lite annorlunda. Det är inte så att jag är en annan person med the gang, men jag håller igen lite på vissa delar. Jag vågar inte riktigt lika mycket. They're too new, I guess. Jag tycker om dem väldigt mycket, men det är så mycket de inte vet. Så mycket de inte har upplevt tillsammans med mig, och som jag inte har upplevt med dem. Jag är lite annorlunda med dem, helt enkelt. Fortfarande mig själv, men lite annorlunda.
För att gå över till tråkigare saker; något av det värsta som finns är att förlora en vän. Då menar jag inte genom att vännen dör, för det har jag lyckligtvis aldrig varit med om, utan genom att man helt enkelt slutar vara vänner/kompisar. Detta kan bero på flera olika saker, vissa är värre än de andra.
Något av det vanligaste är väl att man helt enkelt glider ifrån varandra. Man växer upp och blir annorlunda, och trivs inte med en viss sorts människor längre. Så är det och så kommer det att förbli, men jag tycker ändå det är trist att tänka på de kompisar man hade när man var yngre, och som man inte har någon kontakt med alls nu. Man undrar ju hur de har det ibland, vad de sysslar med och om det går bra för dem?
En annan anledning kan vara att den ena parten säger upp bekantskapen, och det i sin tur kan bero på många olika saker. Tänker inte gå in på alla men det kan ju t.ex vara ett bråk, ett svek, obesvarad kärlek etc etc. Vi har väl alla sett filmer där person A förklarar för person B att hon/han har känslor för person B, och sedan säger att det är bäst för person A:s känslor om de inte är vänner alls? Sånt tycker jag bara är skit.
Det allra värsta för mig när det gäller vänner och vänskap är när vänner börjar bete sig konstigt, annorlunda mot en. Ignorerar en, eller låter bli att möta ens blick, svarar knappt på tilltal, allt sånt. Jag AVSKYR att bli ignorerad. Jag AVSKYR när folk inte kör med raka rör och berättar what the fuck the problem is. Ska du vara min vän så ska du vara ärlig. Jag tror stenhårt på talesättet: Hellre sårad av sanning än lycklig av lögn. Om jag får reda på att en vän har ljugit mig rakt upp i ansiktet blir jag asförbannad. Ärlighet är, enligt mig, något av det viktigaste som finns. Glöm aldrig det, my friends <3
Tänkte avsluta det här mastodontinlägget med lite gladare rader. För vad vore världen utan vänner? Att komma till skolan på morgonen och få krama om Coco och Mika. Att sitta på 10-rasten och lyssna på Jack och Koffes nördsnack, utbyta blickar med Mika och Coco och leende himla med ögonen åt våra pojkars nördighet. Att asgarva åt någon av Hannes historier på lunchen. Sitta och fika och snacka skit på E-house med Patrice. Sitta vid hetväggen och klia Jack medan han vilar huvudet mot Mikas ben och snackar ännu mer nördsnack med Koffe. Träffa på Chrissy under rasten och snacka om oväsenligheter och Don Rosa. Sms:a med Annapanna eller Challe på en tråkig lektion. Räcka ut tungan åt Johanna och nypa Malin O i röven.
<3
// Z
Hit me baby!
Postat av: maaaallan
Inte nypa min rumpis :D
Trackback
