Finns inga andra ord. Efter telefonsamtalet med Chrissy vid tretiden var det här allt som kom ur mina fingrar när jag satte dem till tangentbordet
Joakim är död. Joakim är död. Död. Död. Han finns inte längre. Joakim är död. Skakar. Jag skakar. Chock. Joakim är död. Vill gråta men det kommer inga tårar. Chock. Död. Han är död. Joakim. Död.
Tack gode gud, det här är den första normala reaktionen på två veckor
Fick nyss ett mail från mamma. Bifogat var 26 bilder på vårt hus, som ska gå ut till försäljning den 10:e oktober. Vårt älskade hus. MITT älskade hus. Och mamma och pappa ska flytta till Lund... till separata lägenheter. Har vetat det här i två veckor men det här är första gången jag faktiskt har gråtit. Jävligt skönt måste jag säga, har gått och varit arg på mig själv innan för att jag inte har gjort det.
Mitt hus. Mina föräldrar. Inget kommer vara som förr när jag kommer hem till jul. Och jag SKITER I om ni inte vill läsa mitt whinande, för jag är så jävla TRÖTT på att bara kunna prata med folk över telefon och chatt... jag vill prata med er IRL, alla ni som jag vill dela det här med. Men det går inte.
Älskade place <3
Älskade ni <3
// Z
Ledsen
Jag tror att jag de här senaste dagarna verkligen har börjat ta in det som jag och mamma pratade om i fredags. Jag kommer berätta vad det är så småningom, men inte än. Är faktiskt sur på mig själv för att jag inte ens har gråtit, även om mamma säger att jag inte ska vara det. Man kan inte tvinga fram en reaktion... jag är bara frustrerad över avsaknaden av en sådan. En tung känsla i bröstet är det närmaste jag har kommit. Jag är okej, jag måste bara bearbeta det här ett tag till.
Sova nu. Pusshaj :*
// Z
Det här med tatuering
Innan har jag varit stenhård med att jag inte ska göra det innan jag är 20, men nu har jag börjat tänka om lite. När jag fyller 20 är jag förhoppningsvis i Frankrike och jobbar som au pair, tar hand om ungar och sånt. Kanske inte är nån bra idé att springa iväg mellan eftermiddagsleken och kvällsbadet och gadda sig, om ni hajar vad jag menar?
Så jag tänkte göra det innan. Ganska snart faktiskt.
Vill inte göra det för nära sommaren, eftersom den inte får utsättas för sol de första veckorna. Planen är väl mellan slutet av april och mitten av maj. Frågade Jack var han gaddade sig och ska fråga Patrice också. Priset spelar ju också roll, men eftersom min är okomplicerad och ganska liten tror jag inte det blir gallskrik-dyrt. Hoppas jag xD
I'll keep you updated.
// Z
Why I'm Weird
- Att jag alltid öppnar mitt fönster en stund innan jag går och lägger mig, hur kallt det än är ute. Jag älskar att gå och lägga mig i ett kallt rum, riktigt få kura ihop mig under täcket för att kunna hålla värmen. Myys :D
- Att jag gillar smör. Alltså jag menar att jag verkligen GILLAR det. Dagligen hör man: 'Eww det är alldeles för mycket smör på baguetten, kolla här är en hel KLUMP!' Och då är det inte från anorektiska brudar jag menar, utan från folk i allmänhet. Och jag kan inte riktigt sympatisera med det. För jag GILLAR det!
- Att siffrorna i min digitala väckarklocka måste sluta på 3 eller 8 när jag går och lägger mig. Alltså ##:03, ##:08, ##:13, ##:18, ##:23 ect ect. Det är nån idé jag har.
- Att jag har en överkänslighet mot socker som INTE är diabetes, så kan folk sluta tro det. Nuff said.
- Att jag dammsög i högklackat idag. Jag behöver träna att gå i de jäkla tortyrredskapen.
- Att jag inte gillar vatten. Inte alls. Att dricka det då. Ew. Om det är iskallt kan det vara gott, och såklart dricker jag vatten ändå, but I DO NOT like it.
- Att jag inte kunde bry mig mindre om feminismen och jämnställdheten. There, I said it. Vafan, låt männen härska om de vill, blir ju bara så jävla mycket mer cred till mig när jag lyckas få ett högt uppsatt jobb? :D Låt mig säga såhär: Jag är ingen person du behöver dra dig för att berätta könskränkande skämt för. I love it!
// Z
Right-o, chap!
Det jag funderar på är vart jag ska bli av när jag ska fortsätta plugga efter mitt friår. Jag vet att jag vill till ett språkuniversitet och proppa huvudet fullt med engelska, franska, kinesiska och förhoppningsvis ännu fler språk, men vart? Måste säga att tankarna vandrade åt Frankrike-hållet ett tag men helt ärligt - jag tror inte jag skulle orka med franska varenda dag. Klart att det blir lättare allt eftersom man lär sig mer men nej, om jag ska till La France får det bli som au pair på friåret, något jag är väldigt sugen på faktiskt!
På nyår pratade jag om mina pluggplaner med lite folk och på något sätt som jag inte riktigt minns kom vi fram till att det självklara valet borde vara England. Engelska är mitt favoritspråk (japp, före svenska) och vad skulle kunna vara härligare än att få prata det 24/7? Jag skulle lätt kunna gå fem dagar i veckan, fem lektioner om dagen, endast engelska. Bara så ni hajar hur mycket jag älskar det språket. Dessutom är England ändå hyfsat nära hem till sköna Skåne, tror inte jag är redo att få så mycket luft under vingarna att jag åker till USA, iaf inte helt ensam och för att plugga.
Så när det väl blir dags att ta tag i det här och bestämma sig ligger England definitivt på listan.
// Z
VARFÖR HAR JAG INTE GÅTT OCH LAGT MIG
Har ni någonsin upplevt den där känslan att text bara rinner ut ur fingrarna? Att man skriver något direkt från hjärtat, utan att tänka på hur det låter? Och sen läser man det och tänker OMFG, det här får ingen annan läsa EVER! xD
// Z
Det här med vaccin vs. inte vaccin...
Har läst Egoinas inlägg om hennes beslut att inte ta vaccinet mot svinis och en del av läsarnas respons på detta. Och jag blir så arg! Kan inte människorna använda hjärnan och acceptera hennes beslut istället för att tillrättavisa henne på en massa sätt och säga saker som 'Men tänk om du smittar en fyraårig pojke och han DÖR?'
Ja, och TÄNK OM himlen ramlar ner imorgon?
Jag har inte vaccinerat mig, och jag ska inte göra det heller, iaf inte inom en överskådlig framtid. Jag håller med Egoina, magkänslan sa nej. Det är för tusan ett fritt land! Att argumentera på ett vettigt sätt kan jag köpa, det finns ju tusen argument för och emot och alla verkar ju känna till olika 'fakta', men som vissa beter sig... ARGH! Har lust att slå näven genom skärmen.
Men jag är med Egoina. Våga vägra vaccin!
Kom då...
Jag påstår inte att ni som har valt att vaccinera er är dumma. Absolut inte. Jag tycker bara det är illa att det ska vara så jäkla tabubelagt att inte vilja ta vaccinet.
// Z
Acceptance
Okej. Jag är medveten om att de senaste inläggen här har vittnat om en deppig och extremt icke-glad Z. Men ibland måste man få vara så. Det här kommer tvinga mig att lägga om min livsstil totalt och det är inget man gör på en kafferast.
Gårdagen bestod till 80% av tårar. Framåt kvällen tog de slut och jag försökte tänka förnuftigt på saker och ting. Okej, jag får aldrig mer äta socker. Jag tror att detta är en ganska stor grej för mig om man jämför med genomsnittsmänniskan. Jag kan ha fel, men sötsaker (och mat) har alltid varit en stor del av mitt liv. Det har varit mina små höjdpunkter; chokladbollen på 10-rasten, läsken på fredagskvällen, chokladkakan på lördagen... Och att försöka acceptera att allt sånt är borta nu är väldigt svårt för mig.
Igår kväll tänkte jag mycket. Väldigt mycket. Okej, socker kommer inte längre vara en del av mitt liv, det kommer inte längre kunna vara mina höjdpunkter. Då får jag väl hitta några andra höjdpunkter då! Jag vet att det finns så otroligt mycket mer att få ut av livet än vad jag hittills har upplevt! Jag måste leva i nuet, jag måste uppleva saker, jag måste hitta andra sätt att få de kickarna jag får av socker.
Och som en klok person nyss påminde mig om på msn: Jag kommer bli mycket snyggare! Jag kommer gå ner i vikt, jag kommer få bättre tänder, jag kommer förhoppningsvis bli av med de här jäkla blemmorna jag har i nyllet, de som jag skäms så mycket för. Vore det inte bara förjäkla great om det kunde bli så? Och det kan det.
I'm new, and I'm now! Snyggare, piggare, hälsosammare (och sexigare!) here I come! :D
// Z
R.I.P.
Fy fan, helt chockad nu. Hon hade barn i vår ålder, lite äldre. Så sorgligt. R.I.P. Maggan.
Dåligt
Och nu tänkte jag nästan säga förlåt för att jag whinar och låter självdestruktiv. Men det tänker jag fan inte göra! Jag mår dåligt och därmed pasta. Jag ska må bättre så småningom. Men just nu mår jag dåligt. Och det här jävla illamåendet som alltid kommer när jag ska äta och när jag har ätit... det har jag fått dras med i över ett år nu.
Tack för alla kloka ord du sa till mig igår, du vet vem du är. Jag uppskattar det verkligen.
// Z
Det här med vikten
Som ni kanske förstår på rubriken är det här inlägget tänkt att handla om vikt, vikthets, viktmobbning etc etc. Det är något som de allra flesta känner igen sig i, skulle jag tippa. Alla har väl någon gång stått framför spegeln och, trots att man försöker peppa sitt självförtroende, hittat fel på sin kropp. Det behöver inte nödvändigtvis vara vikten, men det är definitivt det vanligaste. "Om jag bara haft plattare mage, smalare lår, större bröst..." Känner ni igen er? Ni är inte ensamma.
Att man inte är helt nöjd med sin kropp är ingen ovanlighet, men när normalviktiga fjorton-femtonåriga tjejer svälter sig, får anorexia och bulimi bara för att de har en skev kroppsuppfattning, det är bara tragiskt. Och vi som är några år äldre, det verkar vara meningen att vi ska kunna komma i barnstorlekar, annars är vi tjocka! Vad är det här för en värld egentligen, där allting över strl 36 är "för mycket"? Varje gång jag ser en blogg där en helt normal och fin tonårstjej klagar över hur 'tjock' hon är och hur mycket hon hatar sin kropp, då blir jag ledsen och arg på samma gång. Tjejer i puberteten ska inte ens banta, för deras kroppar är inte färdiga än! Det är farligt ur hälsosynpunkt, men det struntar dessa tjejer i.
Alla minns väl när Jessica Simpson gick upp i vikt och började viktmobbas av Hollywood, de sa att hon var fet. Fet? FET?! SÅHÄR ser man ut när man är fet:
INTE såhär:
Det här är bara en normal, frisk kvinna som ska ha grymt mycket cred för att hon vågar stå emot Hollywoods vikthets, som säger att alla ska se ut som vandrade pinnar för att vara snygga. Snygga? Jag undrar ibland när det blev "snyggt" att se ut såhär?:
Det gör ont i mig när jag ser de här bilderna, och tänker på att alltfler unga eftersträvar dessa vridna ideal, som är ännu farligare för vår kropp än fetma. Vi vet alla att kraftig övervikt är påfrestande för hjärtat, benen etc, men att svälta sig till döds bara för att uppnå sjuka ideal är bara... ja, sjukt.
Kom att tänka på en annan sak när jag funderade över det här häromdagen. En anledning till varför det är superkorkat att svälta sig för att bli "snyggare", som om man skulle bli det genom att se ut som en tandpetare. Det är inprogrammerat i männens hjärnor, sedan människans ursprung, att välja de kurviga. Varför? Därför att bröst och höfter sänder en viktig signal till männen; Jag är fertil. D.v.s. jag kan föda barn. Och vi är ju djur, right? Det viktigaste för djur är att fortplanta sig, och alltså hitta en partner som är duglig till detta. Det sitter i våra allra djupas rotade instinkter. Därför ska man vara stolt över sina kurvor.
Vad har jag då egentligen för rätt att snacka om allt det här? Jo, för jag ÄR stolt över mina kurvor. Ibland trycker jag i mig godis, ibland håller jag igen lite, men jag "bantar" aldrig. Jag vill ha min kropp som den är, och jag prisar generna som har gett mig mina former. Jag har bröst, midja och rumpa och jag älskar det.
I've got boobs, waist and ass and I'm goddamn proud of it! <3
Tänk er för. Ni är så fina som ni är <3
// Z
Naked face
Yeah well... this is me. Med endast mascara. Jag måste nog säga att huden i mitt ansikte är det jag skäms mest för på hela min kropp. Därav mängden smink i vanliga fall. Jag är en blekfis, jag är blemmig och rödflammig yes, that's life. Jag skäms för det, men jag tänker INTE skämmas för att jag döljer det till vardags! Sminket ger mig självförtroende, och jag vet att det finns många tjejer som känner likadant. Sen behöver jag ju inte kleta på hela ansiktet bara för att gå till affären eller övningsköra, men det är en annan sak.
Och jag beundrar er tjejer som vågar gå osminkade. Jag har inte modet till det. Iaf inte än.
// Z
Vänskap
Hur som helst satt jag och funderade rätt mycket på bussen hem i eftermiddags. Det jag funderade på var vänskap. Inte någon speciell sorts vänskap, utan bara i allmänhet. Vi omger oss med folk varenda dag; i skolan, på jobbet, på fritiden. Vissa av dem är nära vänner, andra är kompisar och vissa är vi bara vagt bekanta med. Jag funderade särskilt på dessa 'steg' i det sociala. Att bli bekant med någon är ju ganska klart när det sker, enligt mig behöver man egentligen bara ha hälsat på en person för att vara bekant med denne. Men var går gränsen mellan bekant och kompis? Jag är ganska säker på att det inte går att hitta någon absolut gräns, men någon skillnad måste det ju ändå vara? Det är som när blått tonas om till grönt på en datorskärm, kan man säga exakt i vilken sekund det slutar att vara blått och blir grönt? Nej.
Och när går kompis över till vän? Det första som kommer upp i mitt huvud när jag tänker på det är tillit. Att ha en vän man innerst inne inte litar på är omöjligt för mig. En person jag inte helt litar på får stanna på kompis-staidet. De jag litar till 110% på och kan berätta (nästan) allt för betraktar jag som nära vänner. De är i dagsläget två; Chrissy och Challe. Tack för att ni lyssnar på allt mitt jidder <3
Sedan finns det ju de som är steget under nära vänner, d.v.s. vänner. Dessa finns det en del av i mitt liv, och även här drar jag en gräns vid tillit. Det är också viktigt att trivas med personen, men om man inte gör det kommer den sällan upp ur kompis - eller ens bekant -stadiet. Det är inte så att jag inte litar på mina vänner, men kanske inte till 110%. Snarare 97%. Men shit, häng inte upp er på sifforna ändå, jag bara drar till med något. Jag är säker på att ni förstår vad jag menar.
En annan sak som kom upp i mitt huvud precis är att man beter sig olika med olika personer. Detta kanske låter som en självklarhet, men jag tänkte ändå lite närmare på det. Som jag ser på det så har jag personligen två bekantskapskretsar. Jag har Bjärredsfolket, gamla 9A, hela den grejen. Och så gymnasiefolket, the gang i klassen, det folket. Sure, de här kretsarna blandas ju ihop mer och mer med tiden, när folk lär känna varandra, men jag ser fortfarande på det som två separata delar. Och jag beter mig annorlunda beroende på vilken del jag befinner mig i.
Nu kanske det här låter helt fel, som om jag lägger på en mask och spelar en roll i en av kretsarna, men så är det inte. När jag är med någon från gamla 9A, högstadiefolket, är jag mig själv till 100%. De känner mig utan och innan, inget jag gör kan förvåna dem längre. Är den 9A-filmkväll kan jag gå nästan osminkad om jag känner för det, för de bryr sig inte, och jag bryr mig inte heller. Inte när jag är med dem. De vet allt som finns att veta, så att säga.
Med gymnasiefolket är det lite annorlunda. Det är inte så att jag är en annan person med the gang, men jag håller igen lite på vissa delar. Jag vågar inte riktigt lika mycket. They're too new, I guess. Jag tycker om dem väldigt mycket, men det är så mycket de inte vet. Så mycket de inte har upplevt tillsammans med mig, och som jag inte har upplevt med dem. Jag är lite annorlunda med dem, helt enkelt. Fortfarande mig själv, men lite annorlunda.
För att gå över till tråkigare saker; något av det värsta som finns är att förlora en vän. Då menar jag inte genom att vännen dör, för det har jag lyckligtvis aldrig varit med om, utan genom att man helt enkelt slutar vara vänner/kompisar. Detta kan bero på flera olika saker, vissa är värre än de andra.
Något av det vanligaste är väl att man helt enkelt glider ifrån varandra. Man växer upp och blir annorlunda, och trivs inte med en viss sorts människor längre. Så är det och så kommer det att förbli, men jag tycker ändå det är trist att tänka på de kompisar man hade när man var yngre, och som man inte har någon kontakt med alls nu. Man undrar ju hur de har det ibland, vad de sysslar med och om det går bra för dem?
En annan anledning kan vara att den ena parten säger upp bekantskapen, och det i sin tur kan bero på många olika saker. Tänker inte gå in på alla men det kan ju t.ex vara ett bråk, ett svek, obesvarad kärlek etc etc. Vi har väl alla sett filmer där person A förklarar för person B att hon/han har känslor för person B, och sedan säger att det är bäst för person A:s känslor om de inte är vänner alls? Sånt tycker jag bara är skit.
Det allra värsta för mig när det gäller vänner och vänskap är när vänner börjar bete sig konstigt, annorlunda mot en. Ignorerar en, eller låter bli att möta ens blick, svarar knappt på tilltal, allt sånt. Jag AVSKYR att bli ignorerad. Jag AVSKYR när folk inte kör med raka rör och berättar what the fuck the problem is. Ska du vara min vän så ska du vara ärlig. Jag tror stenhårt på talesättet: Hellre sårad av sanning än lycklig av lögn. Om jag får reda på att en vän har ljugit mig rakt upp i ansiktet blir jag asförbannad. Ärlighet är, enligt mig, något av det viktigaste som finns. Glöm aldrig det, my friends <3
Tänkte avsluta det här mastodontinlägget med lite gladare rader. För vad vore världen utan vänner? Att komma till skolan på morgonen och få krama om Coco och Mika. Att sitta på 10-rasten och lyssna på Jack och Koffes nördsnack, utbyta blickar med Mika och Coco och leende himla med ögonen åt våra pojkars nördighet. Att asgarva åt någon av Hannes historier på lunchen. Sitta och fika och snacka skit på E-house med Patrice. Sitta vid hetväggen och klia Jack medan han vilar huvudet mot Mikas ben och snackar ännu mer nördsnack med Koffe. Träffa på Chrissy under rasten och snacka om oväsenligheter och Don Rosa. Sms:a med Annapanna eller Challe på en tråkig lektion. Räcka ut tungan åt Johanna och nypa Malin O i röven.
<3
// Z
Det här med självförtroende
Jag har faktiskt ingen aning om det kommer bli något av det här inlägget, eller om jag bara kommer sluta efter hälften och spara det i utkast eller radera allting.
Häromdagen fick jag två anonyma kommentarer på en egobild på bilddagboken där det stod att jag var ful. Sådana no life-kommentarer dyker upp kanske någon gång i månaden på min bilddagbok, jag har kanske tur att det inte är fler. Jag bara himlar med ögonen och raderar dem allihopa, jag kommer inte ens ihåg vad där stod exakt.
Jag i åttan, våren 2006. OMG things change...
För tre år sedan hade det varit helt annorlunda. Då gick jag i åttan och mitt självförtroende var verkligen inte på topp. Jag kommer in på det lite mer senare. I mellanstadiet var det ännu värre, där var jag lite utanför men ville knappt erkänna det för mig själv. Jag var känslig. Jag ÄR känslig. Men jag lär mig, mer och mer för varje år, att inte ta det så personligt. Men för tre år sedan hade jag tyckt det var jätteobehagligt att få kommentarer där det stod att man var ful. Jag hade börjat undra om hela världen tyckte så, att jag var ful? Borde jag gräva ner mig i en grop och aldrig komma fram igen? Något ditåt i alla fall.
Grejen är att jag alltid har 'haft kurvor', jag har aldrig varit tjock men mullig har jag definitivt varit. Jag vet inte om det var på grund av det eller något annat, men på mellanstadiet och i början av högstadiet fick jag då och då kommentarer som sänkte mig totalt. När vi skulle bada med klassen t.ex., då var det ibland nån kille som kläckte ur sig något i stil med: 'Eww, Åsa i badkläder...' Schysst. Riktigt kompispass. Du behöver inte titta om du inte vill, din skitstövel.
Så tänker jag nu. Men då ville jag bara försvinna ner i jorden, även om jag lade upp en fasad och skrattade åt det de sa. För det är jag bra på; lägga upp en fasad. Då menar jag inte att jag försöker vara någon jag inte är, men jag är bra på att hålla masken. Det har jag bara blivit bättre på med åren, och det är ganska användbart. Gillar inte att visa mig sårbar, antar att det har sin grund i att jag var lite mobbad från och till på låg-och-mellanstadiet.
Hösten 2007. Daamn, håret! xD Ibland saknar jag det faktiskt.
Hösten 2007 vägde jag som mest, då stod vågen på 4-5 kilo mer än den gör idag. Jag visste att det var i överkant, till och med min pappa sa det. Men till skillnad från andra kommentarer jag fick så sa han det ju bara för mitt eget bästa. Just då blev jag bara skitledsen och förbannad, men nu förstår jag det. Jag tror att jag egentligen förstod det då också, men jag ville ta ut min besvikelse på mig själv på honom. För jag ville gå ner, men jag hade inte disciplinen till det. Det har jag fortfarande inte, men på något sätt försvann de där fyra kilona ändå.
I högstadiet, speciellt i nian, höjdes mitt självförtroende och det fortsatte höjas när jag började gymnasiet och hade kvar mina gamla kompisar från 9A, samtidigt som jag hittade nya i SP1D (numera SP2D <3). Kommentarer om att jag är ful rör mig inte längre i ryggen. Jag är 176 cm lång, 75 kilo tung, jag har små söta öron, vackert hår, fylliga läppar, en smal midja och en snygg röv. There, I said it. Alla borde stå framför spegel varenda dag och påminna sig om sakerna de gillar med sig själv.
Igår xD
Puss och egobild på er som orkat läsa så här långt! :D <3
// Z
Projektarbetesgrubbel
Nu har jag pluggat både latin och lite franska (test imorgon), och sitter och spånar lite på mitt projektarbete. Den 29:e, alltså nästa fredag, ska idéskissen vara inne och jag har bara haft helt vakuum i hjärnan fram tills idag. Pratade med mam och pap om det vid middagen och fick lite idéer.
Jag vet ju att jag ska göra något med språk, vad vet jag inte. Jag skulle gärna ha gjort något med kinesiska MEN; det finns ingen handledare för det på Katte. Sedan spånade jag lite på latin, men jag och mamma kom inte direkt på något annat än det klassiska; berätta om de orden som svenskan/engelskan/franskan fått från latinet och yadayada. Men, kan man fylla 15-20 sidor med det? Jag tror det skulle bli ganska enformigt och trist i slutändan.
Just nu lutar det antingen åt de allt fler engelska orden och uttrycken som smyger sig in i svenskan, eller mot ikoniskan. WTF kanske ni tänker, ikoniska, vad är det? Jo, det är alla de här symbolerna som finns t.ex. i datorn, i mobilen, på skyltar i vardagen etc etc. Just nu när jag sitter och skriver det här inlägget ser jag flera ikoner framför mig på skärmen. En kedja för att lägga till en länk, en sax för att klippa ut, en mapp för att klistra in. Vi vet vad alla dessa ikoner betyder, ändå har vi aldrig suttit och lärt oss dem, tragglat glosor, som i engelskan och franskan. Är det inte ganska coolt ändå?
Jag återkommer i ämnet.
// Z
18 år!
... PLÖTSLIGT SÅ ÄR DEALEN JAG OCH MIN FÖRÄLDRAR SLÖT NÄR JAG VAR TYP 12 BAST ÖVER!
Den innebar ingen sprit, inget knark, inget snus och inga cigaretter innan jag blev 18, så ska de betala bil och körkort. Och jag har klarat det! Ni som känner mig vet ju hur jag alltid har tackat nej till spriten. Och det är väl inte så att jag kommer börja supa som ett svin nu, men jag kommer ju smaka. Nyfiken är man ju xD
Men shit. JAG ÄR 18!
OMG, jag måste äta lite chips.
// Z
Hemskt
Nu har jag läst X antal blogginlägg som börjar med; "Åh, vad skönt att det är fredag!"
Jag tänkte börja det här inlägget lite annorlunda, nämligen genom att berätta om när alla lärarna på Katte sprang på krismöte mitt i lektionerna.
Jag själv hade ingen lektion, utan satt och väntade på att Mika och Ebba skulle bli klara på NK:n så att vi kunde gå till rugbymatchen (Katte/Spyken 'SpyKa' vs. Polhem) tillsammans. Pratade lite med Malin O och hade hörlurarna till poden i öronen. Plötsligt kom Karro gående och sade att alla lärarna sprang omkring i korridorerna och var på väg till ett krismöte. Och då menade hon alltså alla lärarna, även de som hade lektioner. Hon hade själv haft lektion och så hade skolsköterskan kommit in till klassen, pratat med läraren och sedan hade han sagt att de fick sluta p.g.a. att han måste på möte.
Jag och Malin hade själva sett några lärare som skyndade förbi oss där vi satt ovanpå skåpen på tredje våningen, och när vi tittade ut genom fönstret såg vi att det plötsligt gick väldigt många elever ute på skolgården. Tydligen släppte alla lärarna sina elever och sprang till det här mystiska mötet. Och inget ville de berätta heller, Karro hade frågat några lärare utan resultat.
Vi tre började spekulera i vad det kunde vara som hade hänt, som gjorde att alla lärarna måste informeras så snabbt och tillsammans. Först trodde jag att det hade hänt nåt när Spykisterna var här, de hade marscerat över vår skolgård med sina flaggor och trummor för en stund sedan. Men Karro sade att de hade varit 'fredliga' och det verkade vettigt, eftersom de för ovanlighetens skull var på vår sida i den kommande rugbymatchen.
Våra spekulationer blev fler och fler och allmter oseriösa; 'Har Svante Ors fått en hjärtattack?' tills vi såg de första lärarna återvända till sina arbetsrum. De såg dämpade ut och gick ganska långsamt allihopa. Karro bestämde sig för att ta reda på vad det var som pågick, så hon stack iväg och kom tillbaka efter en stund, efter att ha pratat med sin mentor. Hon hade ett svar åt oss.
Igår var en katteelev med i en olycka, vi fick inte reda på vilken sorts. Han finns inte längre. Jag tänker inte nämna hans namn eller klass av respekt för hans anhöriga. Men det kändes helt overkligt när Karro sade; 'Han är död'. Det kändes så hemskt, mycket hemskare än när någon blev överkörd av en buss precis utanför Katte, för det här var ju någon som var elev PÅ Katte. Usch.
R.I.P.
Nails
(Om ni inte vet var det citatet kommer ifrån har ni verkligen missat nåt - look here)
Min och Jacks filosofi:
Kravlös kroppskontakt är bra. Om folk i världen rörde vid varandra mer i vardagen och rent allmänt så skulle världen vara en bättre plats. Alla minns väl att man masserade varandra regelbundet under låg- och mellanstadiet för att det hjälpte mot mobbning? Det är likadant nu när vi är äldre, fysisk kontakt (och då snackar vi inte nödvändigtvis sexuella grejer som alla naturligtvis tänker på just nu) gör oss lugna och harmoniska. Som Jack uttryckte det; En person som inte får fysisk kontakt med andra dör långsamt inifrån.
Mer kravlös kroppskontakt åt folket!
// Z
Genom ett fönster
Vi får väl se.
With love,
Zambina
