Svenskauppgift, skickade in den i fredags så jag tänkte att ni lika gärna kunde få läsa den om ni vill =)

Flickan med de höga, svarta pumpsen hade precis gått ut genom dörren till sin bästa väns hus, efter hjärtliga kramar från de få som fortfarande var kvar på festen. Det var framåt småtimmarna och flickan skulle nu gå hem i den svala vårnatten. Hon vinglade ut på gatan i sina höga klackar och svepte den tunna röda sjalen tätare om sina axlar. Benen var bara under den korta klänningen och det ljusbruna håret hade trillat ner lite från den fina uppsättningen.
     Hon tittade upp mot den svarta himlen. Stjärnorna var täckta av tunga moln och månen, som nästan var full, kunde bara skymtas bakom slöjorna. Flickan rös till när en vindpust tog tag i hennes sjal; det var ingen trevlig natt att gå hem ensam. Hon såg sig hastigt om innan hon gick över den öde gatan och fortsatte vingla fram på den motsatta trottoaren.

     Plötsligt hörde hon ett ljud bakom sig, och hon tvärstannade och snodde runt. Trottoaren bakom henne var tom och ingen annan syntes till. Hon stod stilla i ytterligare några sekunder, sedan intalade hon sig själv att hon bara hade inbillat sig och fortsatte hemåt. Men hon kunde inte helt skaka av sig känslan av att hon var förföljd. Med jämna mellanrum stannade hon tvärt och vände sig om, men hon såg aldrig någonting ovanligt. Gatlyktorna kastade sitt svaga gula sken över husen, en tom ölburk rullade över gatan i brisen, någon fågel hördes långt bortifrån. Flickan försökte än en gång ta sig samman och satte fart på stegen igen.

     Då hörde hon plötsligt det starkaste ljudet hittills. Det var nära och det var till vänster om henne, inifrån några buskar. Ljudet gick inte att ta miste på; det var någon som knycklade ihop en tom aluminiumburk. Flickan började kallsvettas när hon tänkte på ölburken som hade rullat över gatan tidigare. Hade den kanske varit nyligen urdrucken? Tanken på en berusad främling som gömde sig i buskarna nära henne var inte trevlig, och hon stannade inte för att undersöka saken. Istället började hon småspringa så gott det gick i de höga klackarna.

     Hon var helt säker på att någon förföljde henne nu. Åh, varför hade hon inte stannat kvar och sovit över hos sin bästis? Hon hade inte långt till tårarna när hon nu sprang snabbare och snabbare längs gatan. Hon tyckte sig höra steg bakom sig, steg som rörde sig i samma takt som hon, men hon vågade inte vända sig om. Hon visste att hon skulle kunna springa snabbare utan skorna på, men hon vågade inte stanna för att ta av dem. Hon bet ihop tänderna, försökte ignorera smärtan i fötterna och ökade tempot ytterligare.

    Ungefär femtio meter längre bort svängde hon runt hörnet och kände sig aningen lättad, fastän hon visste att hon fortfarande var förföljd. Härifrån kunde hon nästan skymta gatan där hennes trygga hem låg. Hon önskade att hennes föräldrar hade varit hemma, men de var bortresta till kusinerna i Göteborg över helgen. Hon fumlade med sina nycklar i den lilla glittriga partyväskan medan hon sprang, och hoppades innerligt att hennes förföljare var alltför berusad för att kunna springa särskilt fort.

     Slutligen vek hon in på den välbekanta gatan och nu var hon nästan helt immun mot den ohyggliga smärtan i fötterna. Hon bara sprang så fort som möjligt utan att riskera att bryta benen av sig, och hon nästan kastade sig rakt på den lyckligtvis ganska ostabila trägrinden. Hon tyckte att hon kunde höra springande steg på trottoaren, eller så var det kanske bara hennes hjärta som bultade högt uppe i halsen på henne. Hon stannade inte för att se efter, utan törnade tungt emot ytterdörren och lyckades till sin stora lättnad få upp låset på första försöket. Hon slet upp dörren och smällde snabbt igen den bakom sig, men hon hann skymta en skugga som stod i hålet där trägrinden hade varit innan hon fällde den till marken. Flickans puls gick på övervarv när hon låste dörren och sprang från rum till rum och kontrollerade att alla fönster var ordentligt stängda.

     När hon hade försäkrat sig om att huset var förseglat drog hon för alla gardinerna och sjönk ihop i en darrande, utmattad hög i soffan. De fina, högklackade skorna var helt förstörda och skulle med all säkerhet få kasseras, men det tänkte hon knappt på när hon slet av dem och slängde dem i ett hörn. Smärtan i fötterna borde ha varit outhärdlig, men just nu var den bara en obetydlig irritation i periferin av hennes sinnen. Hennes huvud bultade och ögonlocken blev tyngre och tyngre...

     Hon vaknar tvärt och brutalt av att starka, valkiga manshänder tar tag om hennes armar och bryskt slänger ner henne på golvet. Det är fortfarande mörkt utomhus och i rummet, så hon kan inte ha sovit länge. Mannen som står lutad över henne syns bara som en stor och mörk skugga, hon kan inte se hans ansikte eller vad han har för kläder på sig. Det snurrar i flickans huvud av trötthet och smällen mot golvet som hennes nacke har fått ta, och därför får hon bara en vag förnimmelse av hur hennes kläder slits upp i sömmarna och slängs åt sidorna, hur hennes ben säras med våld och hur någonting plötsligt gör väldigt, väldigt ont...

     Hon försöker slingra sig och få något ljud ur sin torra hals, men musklerna vill inte lyda henne. Hon känner de stora manshänderna runt sin hals och anar paniken inom sig, men inte ens då lyder hennes kropp order. Är hon drogad? Har han drogat henne? Hon vet ingenting, hon vet bara att hon känner en otrolig smärta och att händerna runt hennes hals klämmer åt hårdare och hårdare. Hon kippar efter luft och försöker skrika igen, men mannen tar ingen notis om det, han har uppmärksamheten på annat håll. Plötsligt hör hon honom mumla:

 - Du bör akta dig för vem du retar upp i nästa liv, Sandra...

     Och sedan ser hon ett vitt ljus, och därefter bara mörker.